Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min rätt» — skrifver han — »dernäst min nådige herre och konung samt de gode herrar riksens råd och de gode män, som på den tid för rätta sutto.» Per Nilsson lofvade att ställa Måns till freds både med godsen och allt det han med orätta hade haft borta samt gaf derpå sitt bref och sigill. Mor Ingrid satt under tiden utanför rådstugudörren, och Måns sporde Per, »om han hade något att tilltala hans moder, som derför infunnit sig». Men dertill svarade Per nej.
Men det var ej nog med de svårigheter, som hittills mött i afseende på stämning och dom. Nu återstod det värsta, nemligen domens verkställande. Redan i Kalmar kom man öfverens om att för detta ändamål mötas i Eksjö, men der förklarade Silfversparrarne, att de alldeles icke gillade domen, och fortfore med sitt onda tal och sina hotelser. Det blef då ingen annan råd, än att Måns måste draga till kungen. Han träffade denne på Stegeborg, följde honom till Norrköping, der konungen uppehöll sig en god tid om sommaren, vidare derifrån och till Upsala sjöledes och måste der bida till långt ut på hösten, innan han kunde bekomma något besked. Då fick han likväl konungens bekräftelsebref på domen samt ett bref till Silfversparrarne, »att de ändteligen skulle ställa Stjernbielkarne till freds».
Härpå följde ett nytt möte, men med lika liten framgång för Måns, hvarför han å nyo måste draga till kungen. Nu klagade han inför riksens råd. Nils Gyllenstierna, Clas Bielke och Sten Banér skrefvo då Silfversparrarne strängeligen till att fullgöra domen både i afseende på gods, ränta och förtäring, så framt de icke ville föra sig sjelfva i större olycka. På ett nytt möte öfverlemnade då Per och hans syster Brita till Måns tvänne penningesäckar, hvardera om 100 daler. Något mera ville de ej betala förr än de fingo se afräkningen. En sådan hade Måns låtit en kammarskrifvare göra och förevisade den för Per, men hvarken han eller hans syskon ville erkänna densamma, utan de skildes åter som ovänner och stämde hvarandra inför konungen. Måns drog nu för tredje gången i detta ärende till konungen, som han träffade i Upsala. Han fick här å nyo bref till trenne gode män, som skulle söka bringa Silfversparrarne till förnuft. Men icke heller detta hade åsyftad verkan, utan Måns infann sig fjerde gången hos konungen. Nu skref konung Johan och »manade dem öfverflödigt vid sin konungsliga makt», men hela Johans »konungsliga makt» var icke tillräcklig att lyfta dessa gods ur de tredskandes händer.
När Sigismund kom till Sverige för att mottaga detta sitt arfrike, drog Måns Olofsson upp till Stockholm, det var om hösten 1593, och klagade sin nöd för denne konung. Han måste länge uppehålla sig i Stockholm, men vann dock det, »att konungen stämde med sin konungsliga stämning» Per Nilsson att möta vid hans kröning och der svara till rätta. Frampå vintern, när det stundade till kröningen, reste då Måns upp till Upsala. »Hade jag med mig» — skrifver han — »en spisesläda fullan med mat och malt och humla, så mycke tre hästar förmådde draga, och köpte jag mig ock malt deruppe, och fick jag hö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
