Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Icke heller lönar mödan deruppå längre besinna sig; ty de privilegier, vi begära, kunna icke vara ringare, så framt något adelsstånd skall vidmakthållas eders kongl. maj:t och dess afföda till myndighet, trygghet och tjenst.»
Så lyder inledningen till »de adliga fordringar», hvilka framstäldes till konung Sigismund. Man finner lätt, synnerligast af slutorden, att författaren å ena sidan i afseende på arfföreningen, om ock med någon ödmjukhet i uttrycken, intager gifvarens ställning och uttalar å hans vägnar sin fordran på en gengåfva för gåfvan, medan han å den andra ställer sig långt ofvan om gränslinien för en vanlig undersåte. Det var ock en af fordringarna hos dessa höge herrar att af konungen och konungahusets öfriga medlemmar kallas och erkännas för »frände», en uraktlåtenhet från Sigismunds sida, som särskildt mot honom uppretade den vilde grefve Axel Leijonhufvud, och man förundrar sig under sådana förhållanden vida mindre, än man annars i våra dagar skulle göra, öfver de anspråk, som i denna adeliga afhandling framställas.
Det faller af sig sjelft, att den lärde författaren skulle framsöka bland sina bevis för fordringarnas rättmätighet sådana, som gåfvo den adeliga makten det största möjliga utrymme, och derför finnas vid de särskilda punkterna inryckta utdrag ur konungaförsäkringar och frihetsbref allt från äldsta tider, men företrädesvis från de konungars tid, då herrarnes makt var stor och konungens så godt som ingen. Sålunda finnes konung Albrekts af Meklenburg ed anförd som grund för de fordringar, som stäldes på konungen med afseende på riksens råd. Vidare föreskrifves konungen att aldrig ställa en vanbörding, med hvilket ord man betecknade en ofrälse, ofvanom en adelsman, »så att riksens embeten så väl uti domstolen, kansliet som i krig» tilldelades riksens råd och adeln. Sådant hade icke varit fallet under de tre föregående konungarne, hvilka i kansliet användt sådane män som en Conrad von Pyhy, en Göran Persson och en Johan Henriksson. »I kung Göstas tid», heter det om den förstnämnde, »var C. v. Pyhy, en utländing, öfverste rikskansler, hvilken emot riksens lag och frihet sattes öfver alla infödde», och det klagas öfver de många olagliga bruk, som denne påhittat, »till exempel den förut ohörda eden, som af våra förfäder öfver bart svärd och med sakramentets anammande aflades, då uti Örebro arfföreningen ingicks».
En annan fordran var den, att ingen adelsman skulle få fängslas, han måtte anklagas för hvad sak som helst, utan få njuta sin frihet mot borgen och löfte, icke heller måtte han försmädligen utropas eller något af hans arf och eget honom fråntagas, innan han med en fri och laglig rättegång af riksens råd och sina vederlikar blifvit fäld — en fordran, som tydligen påminner om och väl äfven hade sin upprinnelse i de förföljelser, som öfvergått den högre adeln under Erik och Johan.
Dessa »adeliga anspråk» gifva oss ett begrepp om, huru den högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
