Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— heter det — »att utborga på deras ord eller genskrifvelse eller penningar för borgadt gods kräfva, varda vi med sträng bestraffelse afspisade och i våra egna hus samt köpestugor på förskranket[1] besynnerligen af den välbördige herr Otto Kagge och dess gelikar och drängar med käppar samt snidarepiskor på undertröjan ganska okristeligen slagne och marterade, hvilket synes oss för vår tjenst mäkta tungt vara.» Sådant undseende, för att icke säga vördnad eller fruktan, hade köpmännen för de höge herrarne, att då år 1590 tvänne konungens befullmäktigade höllo undersökning på Norrköpings rådstuga om den olaga handel, som herr Hogenskild Bielke från sina gårdar Bro och Loddby (i Vestra Husby socken) bedrifvit både med utländingar och på landsbygden staden till förfång, så måste man »högeligen förmana» menigheten att anmäla, hvad som derom var bekant, och dertill utfästa straff samt påminna om, att angifvandet skedde »för den trohets skull, som de sin nådige herre och konung pligtige och besvurne voro». Till slut heter det uttryckligen, att de icke underlåtit anmäla någon veterlig olaglighet, »hvarken för rädsla eller vänskaps skull», utan att det skett af undersåtlig trohet och till följd af den ed, som de svurit konungen.
Det är från adelns sida ett öfvermod och en godtycklighet i förhållande till de lägre samhällsklasserna, som vi i våra dagar knappast mera kunna fatta. Och missförhållandet skulle helt naturligt falla mera i ögonen, ju mera män ifrån sjelfva folket stego uppåt, förvärfvade bildning och kommo i samfärdsel med adeln. Liksom konungarne omgåfvo sig med skrifvare och förtrogne af ofrälse börd, så finna vi äfven hos den högre adeln sådana. Desutom fans i det enskilda lifvet en beröringspunkt mellan frälse och ofrälse i den mängd unge män, hvilka användes såsom lärare för adelns söner, innan desse kommo i skolan eller begåfvo sig utrikes. Detta var en gammal sed, men huruvida den mera allmänt för denna tiderymd gjorde sig gällande förr än mot slutet, lemna vi derhän. Att på en tid, då skolorna togo alla lärda krafter i så hög grad i anspråk, att till och med kring konungen brist på sådana förefans, är det väl knappast troligt, att någon enskild kunde begagna sig af dem. Men sedermera, när de allmänna behofven, skolan, kyrkan och embetsverken, blifvit fylda, blef det deremot mycket vanligt, och i allmänhet voro dessa lärareplatser i adelshusen säkra trappsteg för befordran.
Eget nog voro tvänne bondsöner från Angelstads socken i Småland, hvilka slutade som biskopar, den äldre Isak i Åbo och den yngre Jonas i Kalmar, lärare för Sveriges tvänne må hända störste män, konung Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna. Redan 1595 fick Jonas tillfälle att resa utrikes på bekostnad af biskopen i Vexiö och en prest i Sunnerbo, och i Wittenberg sammanträffade han med brodern Isak, hvilken då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
