Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Adeliga tillnamn börja först under denna tid att begagnas, dock knappast förr än under Johan III. I allmänhet tog man namnet af sköldemärket, så att de, som förde bjelken i vapnet kallade sig Bielke, de med sparren Sparre, de med Natt-och-Dag-vapnet Natt och Dag o. s. v. Dessa enkla namn tillhöra i allmänhet de gamla högbördade ätterna eller också blott och bart urgamla rent svenska ätter, såsom Färla, Gera, Drake, Rääf, Ulf, Uggla, Svinhufvud, Oxehufvud, Stjerna, o. s. v.
Undantag härifrån finnas, såsom fallet är till exempel med den yngre Sture-slägten, hvilken förde Natt och Dag-ättens märke, vidare med Brahe-ätten, Bonde-ätten och Oxenstiernorna. Dessa förde en oxpanna i vapnet, men kallade sig dock Oxenstierna. Ett namn, som låter grant, men som likväl är fullt öfverensstämmande med sköldemärket, är Gyllenstierna, hvilken ätt dock liksom Tottarnes icke kan mäta sig i ålder med de föregående, hvarom vi för öfrigt hänvisa till vederbörande ställen i föregående delar rörande vår medeltidshistoria. Hit höra äfven några gamla finska namn, såsom Spåre, Kurck, Tavast m. fl.
I allmänhet är det just genom sin enkelhet som dessa namn skilja sig från massan af öfriga adelsnamn, och den glans af storhet, som omgifver dem, har alldeles icke lidit deraf. De nya namn deremot, som redan under denna tiderymd börja skymta fram, utmärka sig företrädesvis genom motsatsen till de förra. Det går väl an med sådana, som blott utgöra en sammansättning af tvänne andra, såsom Ulfsparre — hvilket namn skall hafva uppkommit på det sättet, att Erik Månsson, som lefde på Gustaf Wasas tid och var riksråd 1561, tog sitt tillnamn dels af det ättemärke, som förts redan i tvänne århundraden och hvaraf ätten kallats Bjugg, dels af ett dessförinnan begagnadt ättemärke: en tillbakaseende svart ulf i grå ormslingad sköld. Bjugg — sköldemärke, en röd sparre öfver en grön lind i blått fält — skulle betyda sparre[1], och deraf blef nu Ulfsparre, Stjernsköld, Stjernkors (finne), Björnram, m. fl., men man finner snart ett bemödande att göra namnen så utländska som möjligt, så att ju mindre svenskt som fans qvar deruti, desto bättre. Om det icke gick för sig på annat sätt, så skrefs namnen så osvenskt som möjligt. En Richard Isaksson, son af en befallningsman öfver Stockholms och Upsala län, tjente vid hären och var 1605 fänrik vid en fänika knektar. Han utmärkte sig så, att han i Örebro om vintern 1611 erhöll Gustaf Adolfs löfte att få bära sin moders vapen — öfre delen af en struts med en hästsko i näbben — om han sig manligen och väl förhölle. Följande året blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>