Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplysningar. Det förstnämnda året förbjöd han all prakt vid brudvigsel, äfvensom borgarenas hustrur och döttrar att begagna sammet och »sidentyg nedan bältet, skört eller kjortel». Men detta förbud synes icke hafva hjelpt. Det förnyades och skärptes fyra år efteråt. Han beskrifver deruti tidens öfverflöd. »I stället att låta sina penningar kringrulla i handeln» — säger han — »använda borgarena dem på deras bustrurs klädsel, hvaraf komma bergnings- och handelslösa.» Deras qvinnor brukade frue-drägt, sidentygskjortlar och kassjackor med mössor och kappor af sammet, som nu blefvo så mycket dyrare, som adeln dem äfven behöfde. Tillförene hade borgarehustrurna nöjt sig med fällkjortlar af godt kläde (en part af skarlakan) och af yllekamlott till dokar, kaperonikor, kragar och kåpor; de hade må hända brukat tröjor af damask och atlask, men icke sammet som nu. Nu hade de ofta två eller tre silkeskjortlar tillika, der dock adeln måste nöja sig med ringare; de brukade äfven smycken och klenodier, fast de ej förstodo sig på ädla stenar, utan köpte böhmiska, ja, ofta kristall och glas för orientaliska diamanter. Det samma skedde med falska rubiner och saphirer, äfven med emaljer, hvaraf penningarna gingo ur landet.
Vi se, huru med ett stigande välstånd begäret att ådagalägga detta i kläder och grannlåt utvecklade sig, äfvensom huru utlandets falska glitter redan då fann väg och afsättning hos oss. Man kunde ej längre till det yttre skilja borgarehustrun från adelsfrun, och detta var något som naturligtvis stötte den senare. Konungen sökte med maktspråk bota det onda, så mycket hellre som mången, hvilken hade mindre råd, följde dens föredöme, som hade mera. Detta visade sig under konungens ögon i hans egen gård. Samma yppighet, heter det, spordes hos många konungens tjenare, som icke hade större lön än en läst spanmål eller högst två.
Nu förbjödos de ofrälse strängeligen att begagna sammet och silkestyg. De skulle i stället begagna här ofvan uppräknade tyg, hvartill kommo tyg med sådana namn som sidenört, sayan och makej. De förnämsta kunde bruka skarlakanskjortlar, godt kläde och turkiskt makej. Första och andra öfverträdelsen belades med böter; tredje resan bestraffades med klädernas förlust, dem fattigom till godo. En utväg lemnades dock borgaren öppen, att se sin hustru klädd i det adeliga sidenet eller sammetet. En lansknekt skulle nemligen inläggas hos borgerskapet till fri kost för hvarje silkeskjortel, sidenkappa, sammetskrage eller mössa. Slutligen förbjöds allt öfverflöd vid de vanliga tillfällena för större gästabud, såsom vid bröllop, barndop, kyrkogång och »badstugu-öl».
Vi hafva här ofvan anfört, huru äfven bland presterna en sådan benägenhet till yppighet i klädebonad började gifva sig till känna, och huru man i kyrkoordningen af 1571 sökte förekomma slikt. Det synes dock icke hafva haft åsyftad verkan. I ett arbete, som utkom i Stockholm 1591 under titel Jungfru-spegel och som tillegnades den då sjuåriga hertiginnan Katarina, hertig Carls dotter, klagas öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
