Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ärftliga länsförfattningen. De ärftliga adelslänen voro af tre slag: grefve- och friherreskap samt de s. k. Norrköpings besluts-godsen.
1) Grefve- och friherreskap. Dessa län, om hvilkas tillkomst vi förut hafva berättat, skilde sig ej blott derigenom, att de voro ärftliga, från den äldre länsrätten, utan äfven derutinnan att deras innehafvare egde i öfrigt större förmåner. Hvad den förra beträffar, så gingo grefve- och friherreskapen i arf på manssidan efter förstfödslorätt. Arfvingen, som tillträdde länet, skulle förnöja sina syskon, bröderna med en viss summa penningar, systrarna med brudskatt när de gifte sig. Var han vid faderns död omyndig, innehades länet af den aflidnes enka, tills sonen blef myndig. Efterlemnade den döde inga söner, innehade hans enka förläningen, så länge hon förblef ogift. Efterlemnade han åter endast döttrar, egde dessa att draga ett års inkomst af förläningen, men behöllo titeln grefvinnor eller friherrinnor.
Hvad beträffar de högre förmåner, som grefvarne och friherrarne åtnjöto inom sina län, så bestodo de deruti, att desse förläningsinnehafvare egde att uppbära kronans skatt och att utöfva domsrätt. Grefven och friherren utnämnde inom sitt län häradshöfdingen. Från denne vädjades till förläningstagaren, och från denne åter till konungen och riksens råd. Allmänna landslagen var naturligtvis gällande inom hela riket, således inom hvarje förläning; lågo städer inom grefve- eller friherreskapen, så gälde der stadslagen. Denna domsrätt, som grefven och friherren utöfvade öfver hela sin förläning, bör skiljas från den domsrätt öfver sina tjenare, som adeln enligt gårdsrätten under medeltiden egde. Men stifta ny lag eller pålägga nya skatter, det kunde icke dessa läntagare. Men om grefve- och friherreskapens bönder i afseende på rätten att lefva efter allmän lag och att icke betungas med drygare gärder, än som brukat utgå till kronan, voro likstälde med rikets öfriga befolkning, så betraktades de deremot som frälsebönder, hvarför de vid utskrifningar och utomordentliga gärder endast skulle svara till hälften mot skattebönderna. Deruti låg väl nu en lindring för skattebonden inom grefskapet eller friherreskapet, att han blott erlade hälften af dessa utlagor mot skattebonden inom det öfriga riket, men denna lindring blef ingen, då förläningstagaren öfverdref på åtskilliga tjenstskyldigheter fordringarna å kronans vägnar och till slut på mångahanda sätt tvang skattebonden att till sig öfverlåta sjelfva eganderätten till sin jord. Bönderne inom dessa förläningar sågo sålunda i grefven eller friherren ej blott sitt närmaste öfverhufvud — en slags mellanmakt mellan konung och folk — utan lupo fara att blifva dennes landbönder.
Rusttjenst skulle grefven och friherren utgöra för sina län efter de bestämmelser, som derom voro gjorda i förläningsbrefven. Vid tillträdandet af ett sådant län eller vid en ny konungs uppstigande på tronen skulle inom natt och år begäras förlänings förnyande och stadfästelse. Man betecknar detta med namn, som lånades från latinet, och kallade det förra investitur och det senare confirmation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
