Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Samhällsförfattningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till de öfriga sönerna. Det är emellertid klart, att, sedan arfriket var en afgjord sak, skulle dessa vilkor i afseende på förläningarna upphöra att vara nödvändiga.
Konungens ombud i landsorterna, de som verkstälde hans bud och upprätthöllo ordningen voro: gubernatorer, ståthållare — af Sigismund förordnades sådane öfver hela landskap, en anordning, som med skäl kan kallas »en utskiftad konungamakt» — befallningsmän på konungens slott och gårdar, fogdar, länsmän och fjerdingsmän. — Om de mäktige och inflytelserike skrifvarne eller sekreterarne i konungens kansli och deras »sekreterareregemente» hafva vi här ofvan på flera ställen talat.
För rikets uppbörd och drätsel inrättade Gustaf I Räknekammaren såsom ett förvaltande verk. Under medeltiden fans ingen stadgad ordning för drätselverkets förvaltning. Det var först Gustaf Wasa som i denna förvaltningsgren bragte reda och ordning. Hela rikets jord indelades i vissa hemman med en bestämd grundränta i varor af sin afkastning. Dessa bokfördes i särskilda, för hvarje landskap upprättade jordeböcker, ur hvilka man således kunde erhålla en bestämd kännedom om kronans inkomster. De äldsta jordeböckerna äro från åren 1533—1540. Då inrättades den kungliga kammaren af fyra ledamöter, till hvilken fogdarne årligen i rediga räkenskaper skulle ingifva sin uppbörd. En öfverste-räknemästare skulle granska inkomster och utgifter samt tillhandahålla konungen ett sammandrag deraf, så att denne hastigt kunde döma om verkets tillstånd. En ordning om penningeuppbörden i Räknekammaren utfärdades år 1544. I spetsen för räknekammaren satte Johan III en öfverste-skattmästare — jemför Erik XIV:s »öfverste-räntmästare» — som i Sigismunds konungaförsäkran kallas riksskattmästare.
Emedan räntorna utgingo in natura, funnos till deras förvarande i landsorterna så kallade varuhus[1]. En kronans köpman försålde för hennes räkning de uppburna räntepersedlarne. — Men här stå vi vid en fråga af största vigt, den om
Skatterna och beskattningsrätten. En ny grundsats gjorde sig under Gustaf Wasa gällande i afseende på skatterna, nemligen den att de ej mera bestämdes efter mantalet, utan efter jordetalet, så att den som egde mer äfven betalade högre skatt, och ej såsom förut hvarje fullsutten bonde gick lika i skatten. Ny skattläggning efter jordetalet skedde öfver större delen af riket, såsom det synes efter år 1540. I brefven af detta år till olika landskap heter det, att hvar och en må draga skatten, som han eger jordegorna till, och icke den ene sitta mer »kejsarfri» än den andre, »skyndandes mesta tungan ifrån sig och in uppå de fattige, hvilka minst hafva i jordegorna».
Här ofvan har blifvit omnämdt de nya åsigter, som gjorde sig gällande rörande skattejorden och eganderätten till densamma. Ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
