Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Afslutandet af de ärfda krigen. Gustaf Adolfs barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina råd vid val af omgifning och rådgifvare. »Hafver
någon tid» – heter det – »större skam kunnat
vederfaras de högfärdige polackar, än den, som
vederfors dem, när konung Carl Knutsson kom till
konung Kasimir, ty hvarken konungen sjelf eller någon
af hans hoftjenare kunde tala latin eller något annat
främmande tungomål med konung Carl, undantagande en
kringskuren rakeplätter. Gud gifve, att ock ingen i
vårt fädernesland måtte komma till något högt embete
med mindre han hafver något godt lärt och begripit.»
Vidare skulle prinsen vinnlägga sig om historien och
lagfarenheten.
Bland de författare, som Gustaf Adolf företrädesvis
älskade och gerna läste, äfven sedan han växt ifrån
den första undervisningen, må nämnas Seneca, hvars
sinnrika tänkespråk han kunde utantill och vid sina
tillfällen på ett lyckligt sätt tillämpade; vidare
Xenophon, hvilken han ansåg vara en »rätt militiæ historicus»
(författare i krigshistoria), och
Hugo Grotius. Ännu några år efter sitt uppstigande
på tronen begagnade han sig af Johan Skyttes
undervisning. »Hvarenda dag» – heter det i en gammal
anteckning om Gustaf Adolf – »gaf han åtminstone
en eller annan timme till läsning, hållande framför
allt af Grotii skrifter, synnerligen hans afhandling:
de jure belli et pacis (om allmän folkrätt i krig
och fred).»
Hans flit och arbetsamhet, det allvarliga i hans
skaplynne och hans tidiga utveckling, allt detta
gjorde, att man sedermera, när hela hans lefnad kunde
öfverskådas som ett afslutadt helt, sade om honom,
»det han aldrig varit barn eller yngling, utan
ständigt konung.» Barns vanliga nöjen egde intet
värde för honom, som redan vid sex eller sju års
ålder såg krigets blodiga lek på nära håll och från
sitt tionde åhörde de allvarsamma öfverläggningarna
i rådskammaren. Jagt och krigsöfningar voro de
enda nöjen, med hvilka han sysselsatte sig mellan
studierna. Icke heller delade han sin ålders vanliga
benägenhet för yttre prydnader. Enkel, flärdlös
och med en sedlig renhet, som väckte utländingens
beundran, kände han för djupt och innerligt vigten af
det kall, som han skulle tillträda, för att öfverlemna
sig åt lekar och nöjen. Johan Skyttes son Bengt, som
var i tillfälle att mycket väl känna konungasonen,
berättar, att han ofta såg honom försjunken i tankar
och en gång med tårar i ögonen. På tillfrågan skall
då Gustaf Adolf hafva svarat, »att när han betänkte
Sveriges ställning och de från alla håll hotande
krigen samt sin faders snara bortgång, fattades hans
sinne af bekymmer, att han dock var allas hopp i de
svåra värf, som förestodo».
Naturligtvis finnes också här en skuggsida. Dit
hör hvad vi i en föregående del omnämnt rörande
sexåringens lek efter blodbadet i Linköping. Men
först och främst bör härvid tagas i betraktande,
att det vidriga i denna lek faller öfver helt andra
än barnet, och för det andra, att hela historien
derom härflyter från Carls motståndare, och en af de
hätskaste bland dem, nemligen Axel Leijonhufvud. »Han
blef icke hållen bättre än att på faderns sätt lära
sig röfva och mörda»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
