Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Afslutandet af de ärfda krigen. Gustaf Adolfs barndom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger denne herre och tillägger, »att man ej heller
kunde hoppas, det höken skulle utkläcka någon
dufunge.» Vid sidan af sådana vitsord, som Axel
Oxenstierna lemnat och som vi härofvan anfört,
förfaller detta till intet. Gustaf Adolf blef
sina goda föresatser trogen lifvet igenom, och
de förhoppningar, hvilka hans fader, hans lärare,
ja, hela Sveriges folk satte på honom och hvilka
frampressade tårarna i hans ögon, när han i unga år
besinnade dem – dessa fylde han i allo.
De kärleksfulla och allvarliga råd, hvilka hans
lärare gaf honom och hvilka må hända äro varmast
uttryckta i ett bref från denne, skrifvet i Holland,
dit han skickades i rikets angelägenheter år 1610 –
dessa råd och lärdomar, omfattade af lärjunge så,
att de liksom genomträngde hela hans väsende, kunna
sägas vara de utmärkande kännetecknen för denne hela
lifvet igenom. »Frånvarande liksom närvarande» –
skrifver Johan Skytte – »besvär jag eders höghet
vid alla de förra årens mödor, vid ryktet af dess
eget namn och vid fosterlandets blifvande sällhet
att icke af tomma och fåfänga nöjen låta locka sig
från fortsättningen af den påbegynta banan. Besinna,
huru stor skada och huru många menniskors förakt eders
höghet skulle ådraga sig, om han lägger afsides dygd
och kunskap, det enda varaktiga i detta lifvet, och
öfverlemnar sig åt veklighet och fåfängliga nöjen! Då
vore jag olycklig och allt mitt arbete förgäfves!»
Tidigt fördes Gustaf Adolf in i det offentliga lifvet,
och det icke af tvång, utan af egen lust. Femton
år gammal – det var år 1610 – begärde han befälet
i kriget mot Ryssland. Det vägrades, »och han blef,
icke utan missnöje» – säger Axel Oxenstierna – »det
året tillbakahållen». Huru mycket förtroende likväl
den stränge Carl satte till honom, framgår af ett hans
bref till sin son, skrifvet den 12 Juli 1608. Den
trettonårige ynglingen var då med sin moder stadd
på resa söder ut, och konungen skref derunder, »att
han (sonen) skulle vara benägen mot dem, som hans
hjelp sökte, så att han icke läte dem gå tröstlösa
ifrån sig, så ock, om någon gåfve honom sannfärdiga
klagomål tillkänna, skulle han upptaga dem och
låta dem komma till konungen, och så mycket honom
vore till görandes hjelpa hvar och en till sin rätt
och det fliteligen drifva hos konungens ståthållare,
fogdar och befallningsmän; då skulle med Guds hjelp
honom ske lycka».
När Gustaf Adolf fylt sitt femtonde år, gjorde
fadern honom till storfurste af Finland samt hertig
af Estland och Vestmanland och lät strax öfverlemna
åt honom Vesterås samt en god del af Vestmanland. Vi
hafva redan omtalat, huru han, sedan han fylt sexton
år, blef efter gammal sed förklarad »varaktig»,
d. v. s. skicklig att bära värja, hvilken ock dagen
derefter på det präktigaste sätt öfverantvardades
honom. Det skedde under brinnande krig med tvänne
fiender och i samma ögonblick, som man stod färdig att
börja ett med den tredje. Huru han deltog i detta krig
mot Christian IV i Danmark, förstörde hans förnämsta
vapenplats i Bleking och återtog Öland – det är på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
