Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs omgifning vid faderns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtroende till sin man, och han icke heller till
henne. De utledsnade hvarandra, och enkedrottningen
sjelf, som ifrigt arbetat på detta giftermål, ändrade
slutligen tankar. Ständigt klagade hertiginnan öfver
sin olyckliga ställning. I ett bref af 1614, således
på andra året efter hennes förmälning, heter det, »att
hon hade ingen att förlita sig till, om hennes moder
drottningen toge sitt trogna hjerta ifrån henne;
om hon hade beskylt sin moder att hafva tvungit henne
till detta giftermål, kunde hon icke påminna sig, men
om så hade skett, skulle Gud veta, att det kommit af
hennes svaghet, och hon anhöll derför om tillgift.»
Denna klagan öfver tvång var emellertid icke utan
sin grund. Giftermålet var ett verk af konung Carl
och drottning Christina, icke af de ungas inbördes
böjelse. Man hade velat förebygga farorna af hertigens
förbindelse med en qvinna af ett främmande furstehus,
som kunde vara ärelysten och ingifva sin man
vidtutseende planer. Och härvid fäste de gamle lika
litet afseende vid hufvudvilkoret för äktenskaplig
lycka som på förbudet mot giftermål mellan så nära
slägtingar, hvilket senast utfärdades på mötet i
Upsala 1593. Så länge den gamle konungen lefde,
vågade ingen påpeka denna omständighet, men på den
riksdag, hvarunder bröllopet inföll, framlemnade
presterskapet ett betänkande till Gustaf Adolf,
hvari det väl icke påstod att något hinder borde
uppställas mot de furstliga personernas förmälning,
men bad, att konungen ville låta ett förbud utgå
öfver hela riket, att ingen måtte fördrista sig
efterfölja detta exempel. – Något sådant förbud
hördes dock icke af, men presterne fingo deremot
snubbor af enkedrottningen. »De kunde, då förlofningen
varat i nära tvänne år, förr än nu hafva gjort sina
påminnelser; hon trodde att äktenskapet hörde under
verldslig lag och icke så mycket anginge dem; hon
kunde icke annat se, än att de ville komma buller
åstad bland dem, som intet förstodo o. s. v.»
Dermed tystnade saken och bröllopet försiggick. Men
längre fram, när den stränga drottningen såg sin
dotters lidande och den fullkomliga frånvaron af all
lycka från detta äktenskap, fattade hon andra tankar
derom. »Gud förlåte presterskapet» – yttrade hon då
– som icke tog bladet från munnen och sade nej! –
ett yttrande, som trettio år efteråt anfördes af Vexiö
domkapitel i ett nytt betänkande om giftermål mellan
syskonbarn.
Denne hertig Johan är väl vid denna tid att betrakta
som den vigtigaste personen, ej blott derför att
han egde den närmaste arfsrätten till tronen, utan
äfven derför att denna arfsrätt var erkänd och bjert
framhållen af den aflidne konungen. Vi hafva redan på
sitt ställe omtalat Carls tvekan med afseende på denne
sin brorson att fullständigt sätta sig och sin ätt i
besittning af tronen. Denne konung upphörde i sjelfva
verket aldrig att betrakta hertig Johan såsom den der
hade bättre rätt till kronan. Icke heller gaf han sina
söner i det yttre något företräde framför brorsonen,
snarare tvärt om, såsom då i ett bref till ständerna
i Polen Johan sätter sitt namn framför Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
