Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs omgifning vid faderns död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som var borta från kronan i form af hertigdömen
och lifgeding,[1] allt för känbara, för att han
icke skulle noga hålla på sina rättigheter som
konung. Men hvad han i det afseendet yttrade framkom
på den hemliga vägen förstoradt och förvärradt till
både enkedrottningen och Carl Filip. Den förras
förbittring ökades äfven af de män ur det af gammalt
bekanta »skrifvareregementet», hvilka från den döde
konungens hof blifvit upptagne i hennes. Desse voro
Nils Chesnecopherus och Erik Elofsson, och hvilket
inflytande de utöfvade på enkedrottningen, samt huru
högt till följd deraf deras anseende var, så att
till och med högtstående män vände sig till dem med
anhållan om deras förord, det hafva vi i föregående
del visat.
Nils Chesnecopherus författade en skrift, som
innehöll »skäl och bevis, att arffurstarne egde
rätt att befalla ridderskapet och adeln inom sina
furstendömen att rida under deras banér». Det var vid
1617 års riksdag, och frågan gälde, såsom synes af
skriftens titel, om adeln i hertigdömena skulle utgöra
sin rusttjenst omedelbart under konungen och kronan
eller under hertigarne. Den nämnda skriften blef genom
misstag af herr Nils sjelf lemnad i Gustaf Adolfs
händer. Han läste den, men med ytterligt missnöje,
och herr Nils måste gå i fängelse. På enkedrottningens
ifriga förbön blef han omsider frigifven, men först
efter att i hertigarnes närvaro hafva gjort konungen
afbön.
Men detta oaktadt brast Gustaf Adolf aldrig i
vördnad mot sin moder. I hans bref till henne
framlyser den sonliga kärleken mellan hvarje rad,
äfven då när han ansåg sig böra tala som konung,
såsom fallet var i ofvannämnda ärende. Det var
vid denna tid och med anledning af tvisten om de
hertigliga rättigheterna gent emot konungen, som
enkedrottningen i ett bref till henne yttrade sig,
»att det gjorde henne lika ondt, i hvilketdera fingret
hon skure sig», urskuldande sig tillika dermed,
att hon hade så få tjenare, hvilka kunde råda henne
i svåra saker. Så mycket han kunde gaf sonen vika
för modern, huru närgångna ofta hennes anspråk voro,
men i detta ärende, der han stödde sin rätt på »sin
faders donationer och farfaderns testamente», var
han obeveklig, och enkedrottningen måste låta saken
blifva.
På förhållandet mellan bröderna inverkade
icke denna tvist. Det var allt igenom godt och
kärleksfullt. Derutinnan ligger dock något, som
försonande träder emellan och breder en vacker
dager öfver den döde konungen och hans barska
drottning. Desse söner, som visade sig mäktige af så
mycken kärlek och så upphöjda tänkesätt – de stodo
dock derför i skuld hos dessa föräldrar. Jemför man
den stränga och hårda drottning Christina, om hvilken
för öfrigt icke mycket godt säges, med drottning
Margareta Leijonhufvud, som gamle kung Gösta prisade
så högt och som äfven af efterverlden hållits högt
i lof, och tager man dervid barnen till utgångspunkt
för sitt omdöme, torde man icke länge tveka i valet,
hvilkendera af dessa qvinnor som bör sättas främst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
