Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kriget mot Danmark.
Tungt var det värf, som den adertonårige konungen tog
sig uppå, när han mottog Sveriges krona i Nyköpings
slottssal, och han egde icke detta sinnelag, som
låter blända sig af maktens glänsande utsida. Han var
fullt medveten af de dyra pligter, han åtagit sig,
hade allt sedan barndomen gjort sig förtrogen med dem,
men brann å den andra sidan af begär att troget verka
i sitt kall.
Faran var stor, fienden stod, öfvermäktig och
öfvermodig i anseende till sina framgångar året
förut, färdig att inbryta i hjertat af Sverige,
och här saknades penningar till allt, äfven till
det nödvändigaste. Må man derföre icke undra på,
om det var med bekymmer som den kunglige ynglingen
lemnade sin döde faders slott och satte sig i den
med svart kläde öfvertäckta släde, som skulle föra
honom söder ut. Han var Sveriges hopp, och han satte
sin förtröstan till Gud.
Han bortlade genast vid sitt mottagande af kronan
titeln »Lapparnes konung», som Carl antagit och som
varit ett af den danske konungens skäl till kriget,
och han lät svenska riksrådet i ett bref till det
danska väcka förslag om fred. En trumpetare skickades
med brefvet till Varberg, der man trodde, att konung
Christian befann sig för fälttågets öppnande, men
denne var i Köpenhamn, och trumpetaren förbjöds att
resa vidare, emedan han kunde, heter det, utspeja
ställningen i Danmark, samt måste sålunda återvända
utan svar.
Det var också naturligt, att Christian efter sina
stora rustningar och sina framgångar skulle vilja
fullfölja dessa. Hans plan synes hafva varit att
efter Kalmars eröfring bemäktiga sig Elfsborg och
Gullberg på vestkusten, för att sedan rycka mot
Jönköping, då Vester- och Östergötland skulle ligga
Öppna för honom. Inalles skall han hafva haft 40,000
man i fält för att verkställa denna plan. Så stor
var icke den svenska hären, ehuruväl uppgifterna
af en fransman, att den icke öfversteg 24,000 man,
äro mindre tillförlitliga.
Må hända hade Gustaf Adolf någon tanke på att
sammandraga sitt folk till en punkt och gå löst på
fienden samt våga en afgörande slagtning i Halland,
innan ännu den der befintliga fiendtliga krigsstyrkan
hunnit få förstärkning från Seland. Han skref
nyårsdagen 1612 till en öfverste Taube, att han inom
en vecka ämnade draga till Jönköping, och till Jesper
Matsson Cruus den 4 Januari, att han strax skulle
komma honom till hjelp, »och skole vi» – så lyda
orden – »med Guds hjelp hålla middagsmåltid i morgon i
Danmark». Men hade han en sådan tanke, så var den helt
flygtig. Han kände för väl sin fiendes öfverlägsenhet
i antal och i öfning, hvartill kom hans tillförsigt,
som växt med lyckan, för att rycka emot honom med
en här, hvars mod behöfde väckas och eldas, men
alldeles icke bildade ett stöd för att våga allt på
ett kort. Derför begaf han sig vesterut nedåt Kalmar,
lemnande åt hertig Johan och Jesper Matsson Cruus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0026.html
