Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Afrika. Nu var han femtiosex år gammal. Han fick
plötsligen se sin konung i en öfverhängande lifsfara.
Utmed vägen utbredde sig ett moras eller, som allmogen
kallar det, »lönligt hängeqvab». Det var Frägnareds
gärde. Der hade konungen fastnat med sin häst, och
alla försök att komma upp voro fåfänga. Redan var hans
folk försvunnet i halfskymningen, och svenskarne kommo
i hack och häl efter. I detta ögonblick fick Christian
Barnekow se honom och lemnade genast sin häst, på
hvilken konungen kastade sig upp och lyckligt undkom,
under det att den trogne ädlingen några ögonblick
derefter blef nedhuggen. Ännu utvisar man på en stor
sten helt nära vägen några mörka fläckar, liknande
rostfläckar, hvilka man säger hafva uppkommit af
Christian Barnekows blod.
Det inbrytande mörkret gjorde slut på förföljandet
och räddade danskarne, hvilka förlorat 250 till
300 man. »Hade dagen räckt ett par timmar längre,
så hade mina ögon fått se sin lust på mina och rikets
fiender!» – yttrade hertig Johan efter återkomsten
från tåget vid en middagsmåltid i Hjo.
Jesper Matsson Cruus lemnade nu hertigen – att han var
med i slaget på Kölleri hed framgår af ett bref från
Gustaf Adolf, skrifvet i Svenljunga den 26 Februari,
och hvari han tackar Cruus för det han så tappert och
manligen bevist sig i detta slag – och drog norrut
till Ny-Lödöse, dit han anlände natten till den 26
Februari samt började genast beskjuta staden. »När
loden som bäst dansade derinom, lät han en trumpetare
blåsa», hvarpå fienden begärde qvarter; staden gaf
sig, och 500 danska knektar erhöllo tillstånd att
tåga bort, men af de bland besättningen befintliga
norrmännen nedgjordes trehundra man. Staden stacks
derpå i brand. Samma öde öfvergick Kongelf, men
vägarnes dåliga skick räddade Marstrand. Så långt
som till Uddevalla fortsatte emellertid Cruus sitt
tåg, sköflande till och med öarne på fem mil nära
Fredriksstad, men derefter vände han tillbaka,
stannande i Vestergötland att vaka öfver detta
landskaps försvar, liksom Stjernsköld i Småland.
Dermed slutade vinterfälttåget 1612.
Med islossningen inträdde ett tvunget stillestånd i
krigsrörelserna, hvaraf båda konungarne begagnade sig
för att rusta sig till sommarfälttåget. Gustaf Adolf
inbjöd hertig Johan att följa sig till Stockholm, der
enkedrottningen, full af oro öfver de faror, som hotat
sonen under detta vinterfälttåg, med längtan afbidade
hans återkomst. I ett bref från Höjentorp (den 29
Febr.) tackat han för undfångna 3,000 daler och säger
sig efter ett par dagar ämna draga till Upland. Den
14 Mars anlände han öfver Vesterås till Stockholm
och blef af sin moder på det kärleksfullaste sätt
emottagen.
Carl IX:s begrafning blef konungens första göromål
efter återkomsten, »Det är redan Mars!» – hade
enkedrottningen skrifvit till honom, och i det
ofvannämnda brefvet från Höjentorp svarar han, »att
han förstode, det hon dermed menade begrafningen.»
Samma dag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
