Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin pipa i säcken» – skref han till bönderna i Flundre
härad vid Göta elf. Något krigsfolk skickades att på
gränsskogarna uppsnappa fiendens bref och bud, som
gingo mellan de fiendtliga gränsfästningarna Bohus och
Elfsborg, samt för öfrigt tillfoga fienden all skada
genom att beröfva honom tillförsel och nedgöra hans
utskickade ströftrupper. Verkningarna häraf visade
sig ock snart, såsom ännu i behåll varande bref från
danska befälhafvaren intyga. »Många danskar blifva
slagne, då de gå ut på ströfverier» – skrifver Albrekt
Skeel till sin fru den 29 Juni, och ett samtidigt bref
från hans broder till en vän i Köpenhamn förmäler,
»att af de danske blefvo stundom fyra, stundom tio
ihjelskjutne om dygnet, när de gingo in i landet
på byte». Tillika klagas högeligen öfver brist på
lifsmedel och faran deraf, »ty vår exercitus[1] är
samlad af åtskilliga underliga folk». Att fordringarna
i detta afseende dock voro rätt stora, kan man sluta
af följande yttrande i ett den förres bref till sin
fru: »Jag har under de sista 14 dagarna druckit väl
så mycket vatten som öl. Då kan du tänka, hvad de
andra hafva fått!»
Christian framryckte till Lidköping. En hop skottar
och irländare, som voro i svensk sold, hade legat
der i staden i borgläger, men farit fram på ett
sådant sätt, att invånarne funnit sig nödsakade
att öfvergifva staden och sina hus och hem. Före
Christians ankomst hade äfven det främmande
krigsfolket brutit upp derifrån, sedan bron, som
ledde till staden, blifvit sönderskjuten. Endast några
bönder och en sjuk knekt voro till finnandes i staden,
när danskarne kommo. Deras konung brann af begär att
sammandrabba med sin fiende i öppna marken, men denne
höll sig undan, och allt farligare blef ställningen,
helst äfven sjukdomar inträffade. Detta jemte
bristande tillförsel tvang Christian att återvända
till Elfsborg, sedan han förgäfves tvänne gånger
satt efter den svenska hären för att framtvinga en
hufvudslagtning. I tvänne skärmytslingar förlorade
svenskarne inalles något öfver 200 man.
Men sedan väl återtåget var börjadt, eftersattes
fienden med kraft af Gustaf Adolf, som – heter det –
»slog dem han förmådde upphinna». Den 27 Juni befann
sig danska lägret på 2 mil nära Elfsborg[2]. Här
vågade icke Gustaf Adolf anfalla, men ansåg sig dock
nu tillräckligt trygg åt detta håll för att kunna
vända sin uppmärksamhet åt Kalmarsidan.
Den djerfve och företagsamme Gerdt Rantzau, må hända
den utmärktaste af det högre danska befälet, hade,
så fort han samlat sitt folk vid Kalmar – bland hans
ryttare omtalas hvitrockar, rödrockar, gulrockar och
danska blårockar – ryckt derifrån norr ut mot Ryssby
skans, som uppgafs af den svenske befälhafvaren den 1
Maj. Det tillbakavikande svenska krigsfolket sökte
intaga nya fördelaktiga ställningar, den ena efter
den andra, men måste ständigt med förlust draga sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
