Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge flottan låg der utanför, och der förblef hon
liggande, oaktadt en trumpetare kom från den danske
riksamiralen till den svenske med ett utmaningsbref
att våga ett sjöslag. Christian gick sjelf i land
på Vermdön och undersökte Vaxholms läge, men måste,
då han ingenting af vigt kunde uträtta, inskränka
sig till att antända några angränsande gårdar. När så
efter flera dagars motväder vinden vände sig, dröjde
han icke att begagna sig deraf och afseglade. Det
var den 10 September.
Efter den starka spänning, hvari man under de närmast
föregående dagarne befunnit sig, inträdde nu åter
lugn, och förhoppningarna om en lycklig utgång på
kriget lefde åter upp. Till dalkarlarne, som ännu
voro på tåg, sändes tacksägelsebref så väl från
rådet som konungen, underrättande dem tillika, att
faran var öfverstånden. Hon var så ock ej blott för
Stockholm, utan för riket. Väl fortforo ännu strider
utefter gränserna – Jesper Matsson Cruus försvarade
med tapperhet den vestra mot Jörgen Lunge – men några
större och vigtigare krigstilldragelser äro icke att
omtala.
Innan vi berätta om fredsslutet, vilja vi i korthet
framställa en af dessa många smärre strider, hvilka
tillhöra detta krig. Det är en tafla ur detta så
kallade »lilla krig», hvari vårt fädernesland den
gången i väsentlig mån har att söka roten till sin
räddning.
Sven Håkansson på Ebbehult i Madesjö socken, fyra
mil vester om Kalmar, är hufvudpersonen i en muntlig
öfverlemning från denna tid, som sedan upptecknades
och nu förvaras på Kalmar gymnasiibibliotek. Han var
en svåra rik och ansedd man, men var bondson från
socknen och hade under ryska kriget tjenat sig upp
till höfvidsman[1]. När danskarne drogo för Kalmar
om hösten 1611, befann han sig der och ådagalade en
ovanlig beslutsamhet och tapperhet. »Ty» – heter det i
folksägnen – »när kommendanten en gång ville uppgifva
staden, stälde sig Sven Håkansson i stadsporten och
försvarade den så manligen med sitt svärd, att fienden
måste vända tillbaka».
Sedan staden slutligen blef tagen och slottet
uppgifvet genom Somes förräderi, hör man ingenting
om Sven Håkansson förr än på hösten 1612. Det är
knappt sannolikt att den myndige mannen under hela
denna tid vistats i socknen. Ty Madesjöbönderne,
hvilkas kyrka och prestgård hemsöktes af fienden i
Maj det sistnämnda året, hade måst hylla den danske
konungen. Det var dock endast af nödtvång, emedan
de sedermera villigt förenade sig med den tappre
Ebbehultarn, när han åter uppträdde bland dem. Det
var på hösten, såsom nyss nämndes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
