Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oförminskade förtroende utnämndes De la Gardie i Maj till
riksråd och Evert Horn till fältmarskalk.
Under tiden lågo de ryska sändebuden i Stockholm,
ständigt upprepande sin begäran, att hertigen måtte
påskynda sin resa till deras land för att tillträda
sin höga värdighet. I December 1612, medan konungen
befann sig i Vernamo, erhöllo de slutligen försäkran,
att hertigen med svenska fullmäktige skulle innan
nästkommande Februari månads slut infinna sig
i Viborg, och de anhöllo nu med ett österländskt
talesätt »att få komma inför hertigens klara ögon.»
De erhöllo äfven företräde, betygade honom en
vördnadsfull helsning från Rysslands metropolit[1]
och adel samt köpmän och ringare folkklasser[2] och
anhöllo, att han ville blifva deras czar. Hertigen
gaf med sitt svar tillkänna att han skulle efterkomma
deras önskan, och anstalter vidtogos äfven för hans
resa genom Finland till Viborg.
Men när Februari månad var till ända, var hertigen
ännu icke resfärdig. Enkedrottningen var i början på
året mycket ifrig, att resan skulle företagas, och
samtalade med konungen derom, då hon sammanträffade
med honom i Vadstena vid fredsfördragets
underskrifvande, men kort derpå afstannade med ens
hennes ifver. Det var en blid vinter det året, och
då de ryska sändebuden vid sitt företräde hos henne
anhöllo, att hertigen måtte företaga resan sjöledes,
svarade hon dertill tvärt nej. »Mina begge söner äro
min enda fröjd» – sade hon – »och äro mig lika kära
som mitt eget hjerta!» – Att hennes son skulle våga
sig på en så farlig sjöresa, det kunde hon aldrig
tillåta. Det blef icke heller något af med resan, och
konungen måste ursäkta dröjsmålet hos de Nowgorodska
ständerna. Ingen vinter hafver i detta år här hos oss
varit» – heter det här – »men så snart skeppen kunna
för is gå i sjön, då vele vi sända hans härlighet
med tillbörlig ära och vyrdning till Finland».
Det blef nu konungen, som fick arbeta på sin
broders öfverresa, och han uppmanar i bref på
bref enkedrottningen att utrusta honom, erinrande
henne om nödvändigheten af resans företagande för
att undvika de faror, som i annat fall kunde uppstå,
nemligen uppenbar fejd med ryssarne och andra makters,
förnämligast Polens inblandning i denna sak för att
blifva mäktiga mot Sverige genom Ryssland, »Vi blifva
ock» – skref konungen till sin moder den 21 April 1613
– »af de ryska sändebuden här dagligen så öfverlupne,
att vi snart icke veta hvad vi dem svara skola. Begäre
för den skull kärligen, att eders majestät icke ville
nu längre dermed fördröja, utan således laga sakerna,
att hans härlighets resa måtte oförtöfvadt blifva
stäld i verket.»
Icke förr än i Juni blef likväl hertigen färdig. Den
18 i denna månad afseglade han från Stockholm med
fem kronans skepp, åtföljd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
