Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nowgorodska sändebuden skulle behandlas som halfva
fångar. Redan i Juli skref konungen till De la Gardie,
»att underhandlingarna nu borde förnämligast angå
ersättning för svenska kronan», och om hösten skref
han till de svenske fullmäktige vid underhandlingarna
i Viborg, »att så snart vårt krigsfolk der i landet
är samladt, vilja vi icke längre låta draga oss vid
näsan, som härtill skedt är, utan veta, antingen vi
af dem skola hafva fiendskap eller vänskap».
Hertig Carl blef qvar i Viborg till årets slut,
ett ständigt mål för enkedrottningens längtan och
oro. Hon var denna tiden sjuklig, och det retliga
lynnet förvärrades genom ytterligare fruktan, att
äfven konungen ville draga öfver till den fjerran
gränsen och våga sitt lif mot fienden. Hennes
sinnesstämning visade sig i hennes bref och hon
varnade sin son, »att alla icke rådde med munnen det
hjertat tänkte». Gustaf Adolf uppsköt tid efter annan
sin resa, men ju mera faran växte, desto ifrigare
brann han af begär att sjelf på ort och ställe vara
med om hennes afvärjande. Slutligen i December skref
konungen till sin broder, att han kunde begifva
sig till Åbo och antingen der afbida öppet vatten,
eller resa landvägen norr omkring.
Denna senare väg togs äfven, och i Hernösand
träffade bröderna hvarandra – det var den 9 Mars
1614. Konungen var då stadd på resa till Finland och
Ryssland.
Under loppet af år 1613, medan underhandlingarna
pågingo i Viborg, sökte De la Gardie återtaga
Tischwin (Tiphini) och Augdow, men förgäfves. Dertill
bidrog svårigheten att höja den svenska hären till
vederbörligt antal. Rustningar vidtogos och folk
öfverskickades, men förhållandena voro sådana, att
intet kunde ske hvarken med tillräcklig kraft eller
i rättan tid. Mellan 5 och 6,000 man kommo till det
nowgorodska området, men långsamt och flera regementen
först sent på året. Ständigt klagade ock det främmande
folket på bristande sold och var föga att lita på,
men infödt svenskt manskap rymde i stora skaror
tillbaka till Finland och måste genom ståthållare
och andra embetsmän tillrättaskaffas. Ännu på hösten
lågo konungens liftrupper till häst i Finland och
drogo der från socken till socken, utgästande och
förödande invånarne, så att konungen måste skrifva de
strängaste bref till höfvidsmannen och till Herman
Wrangel. »Alldenstund vi väl kunna tänka» – heter
det i brefvet till den senare – »att sådant kommer
deraf, att de icke hafva någon viss förman, är härmed
vår ändteliga vilja, att I strax begifven eder dit
till fanan igen och dragen åt Ryssland; annars äre
vi nödsakade låta afsätta eder från embetet.»
Till De la Gardie skref konungen om hösten 1613, att
han skulle förlägga krigsfolket i Rysslands städer och
kloster att der underhållas. »I måsten icke sköta om»
– yttrar sig konungen – »om de (ryssarne) än något
grina och ömma sig dervid; ty som lägenheten nu är,
är oss icke möjligt att i en hast undsätta folket
härifrån, och det vill i längden icke vara oss
drägligt att låta förhärja vårt eget land, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
