Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derför till rådet och lugnade oron: »Att vi i egen
person skulle göra något tåg, det behöfven I icke
rädas för; vi befinna ty värr mer besvär och snarast
sagdt omöjligheter, än vi någonsin hade trott, som
oss härifrån afhålla.» Men om också intet af vigt
kunde uträttas mot fienden i fältet, hoppades han dock
genom sin närvaro i Narva dels påskynda fredsverket,
dels förekomma de misshälligheter, som voro på väg
att uppstå mellan medlemmarne af befälet.
Vi må kasta en blick på de förnämsta af dessa, hvilka
stodo till Gustaf Adolfs förfogande vid hans första
steg på en bana, der han skulle skörda så mycken
ära och vinna en sådan storhet. Hvad De la Gardie
sjelf beträffar, om hvilken konungen yttrade, »att
han under denne erfarne hjelte ville lära kriget»,
få vi framdeles tillfälle att bättre samla och öfverse
de spridda dragen i hans lefnadsteckning. Så ock med
afseende på De la Gardies närmaste man Evert Horn,
hvars bana allt för tidigt slutade. Vi mena här de
öfverstar och officerare, hvilka stodo närmast under
dessa båda, och vi anse det vara så mycket mera skäl
att åtminstone anföra deras namn, som, under för
handen varade förhållanden, verkets upprätthållande
och framåtskridande i väsentlig mån berodde just på
dessa.
Mönnichhofen intager bland dem ett framstående
rum. Han var från Brabant i Nederländerna och var
bland de utländska officerarne den, som Gustaf Adolf
värderade högst, egentligen emedan han mer än de
andra förstod att hålla sitt folk i tukt, utan att han
derför gjorde sig för detsamma förhatlig. Likväl måste
äfven han stundom se sig maktlös gent emot dessa råa,
vilda och sjelfsvåldiga krigare, som sammanströmmat
från Europas så att säga lösa befolkning och, hafvande
allt att vinna, men intet att förlora, gick i än
den furstens, än en annans tjenst. Som krigare var
Mönnichhofen både djerf och försigtig. Hans bana
slutade under detta ryska krig, liksom så mången
annan utländings.
Bland dessa må vi nämna en Betti, den tappre
skotten Lermouth, öfverstlöjtnant vid »konungens
eget regemente», samt Reinhold Taube eller Tuffwe,
som hans namn den tiden skrefs. Den sistnämnde,
som var mycket använd i danska kriget, hade blifvit
utnämnd till öfverste för De la Gardies lifregemente,
men vid Evert Horns försök på hösten 1613 att återtaga
Augdow träffades han af en styckekula från staden,
då han lutade sig öfver bröstvärnet att tillse huru
ett stycke var stäldt.
En skotsk öfverste Cobron var en bland dem, åt hvilka
ett högre befäl ansågs kunna uppdragas. Han öfvergick
sedermera i rysk tjenst. En annan skotsk öfverste,
som i November 1613 fick sin fullmakt, var Patrik
Rutherfort. Båda dessa voro med framför Augdow,
då Taube föll. Vid sidan af dessa utmärkte sig de
båda fransmännen La Chapelle, fader och son. De
voro tappre och oförskräckte krigare. La Chapelles
regemente skickades vanligen först i elden. Det
utgjordes af folk, som var allmänt kändt för
öfverdådig tapperhet. Namnet La Chapelle uttalades
af de svenska knektarne »Laskepelle», och för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
