Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnade den orten i sticket». Till och med den
engelske konungen sjelf yrkade på detsamma i ett bref
till Gustaf Adolf.
Denne lofvade att inställa belägringen 10 till 12
dagar i afbidan på ryssarnes fredsförslag, men då
intet svar från ryssarne ankom, började skjutningen
å nyo och, sedan sträckmuren åt norr ytterligare
erhållit flere öppningar, företogs en storm. Sjuhundra
ryssar skola dervid hafva stupat, men för öfrigt
vans ingenting, utan Gustaf Adolf ansåg sig på grund
af ofvan anförda skäl böra upphäfva belägringen. Han
gjorde det – lät han sina sändebud säga John Merich –
i anledning af dennes föreställningar. Det var den
17 Oktober 1615.
Konungen begaf sig till Narwa och derifrån under
vintern genom Ingermanland omkring Finska viken
till Finland. Om några vidare krigsrörelser är icke
att tala. Ryssarne anstälde några härjningar på de
svenska gränserna, och från svensk sida påtänktes
några företag mot ryska fästningar, men Sverige var
för utblottadt för att med kraft kunna föra kriget.
Holländska sändebud ankommo emellertid för att biträda
vid fredsverket, men engelsmännen sågo det ogerna,
och Gustaf Adolf anmodades att låta konungen af
England ensam få hedern af fredsmedlingen, hvarföre
holländarne slutligen begärde konungens tillstånd att
få återvända hem. Detta beviljades, och de affärdades
öfver Finland och Åland till Stockholm, med stora
skänker och hedersbetygelser. Vid landstigningen
i Stockholm helsades de med styckeskott från Tre
kronor. Äfven konung Christian i Danmark skickade
ett sändebud att uppträda som fredsmedlare, men De
la Gardie fruktade, att underhandlingarna derigenom
skulle ytterligare fördröjas och förmådde det att
återvända.
Underhandlingarna gingo långsamt nog ändå. Tre
månader förgingo, innan man kom så långt, att de
ömsetidiga lejdebrefven kunde utvexlas. Detta tillgick
så, att på en bro öfver en liten å stäldes tvänne
bord, öfvertäckte med kläden, hvarpå lejdebrefven
lågo i fat. Begge rikenas fullmäktige stälde sig nu,
hvardera vid sitt bord, hvarpå tolkarne togo mot
brefven och läste upp dem. Merich mottog dem sedan.
Derefter pågingo underhandlingarna till i Februari
1616, utan att freden vans. John Merich visade
derunder mycken mannamån för ryssarne, så att Gustaf
Adolf till och med yttrade i bref till De la Gardie –
»att den engelske gesandten tycktes honom vara mera
en ryss än som annat, emedan han allt ville hafva
så på god ryska». Konungen ville icke gå miste om
de fasta platserna Kexholm, Nöteborg och Ivanogorod,
Jama och Koporie. De voro – yttrade han i bref till
enkedrottningen och riksens råd – som en nyckel till
Finland och Lifland; så länge de innehades af Sverige,
hade Lifland föga, men Finland alls intet att frukta
af ryssen. Han vore då äfven stängd från Östersjön;
men om han återfinge Nöteborg eller Ivanogorod eller
ock begge och han framdeles lärde rätt känna sin makt,
sjöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
