Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samma dag – söndagen den 2 September – lät Gustaf
Adolf skjutningen afstanna och insände en trumpetare
i staden med förnyad uppmaning att gifva sig. Då
emellertid trumpetaren uppehölls i staden – det
skedde till följd deraf att man ej kunde blifva
ense om huruvida trumpetaren borde mottagas eller
ej – ansåg konungen detta för svar nog och lät
beskjutningeh åter börja, hvarjemte Mansfeldska
regementet fick befallning att storma. Vallarne
bestegos ock, men genom anlagda minor sprängdes de
tappre i luften eller stupade för de belägrades
svärd. Anfallen fortforo under de tvänne derpå
följande dygnen både från lägren och skeppen,
och löpgrafvar och minor uppkastades ända in under
staden.
Man såg Gustaf Adolf och Carl Filip sjelfva gripa
till spaden och deltaga i arbetet, något som i hög
grad bidrog att elda krigarnes mod och påskynda
arbetet. Genom dolda grafvar lyckades man fylla
vattengrafven omkring staden med ris och komma så
nära under vallen, att kulorna från staden gingo öfver
hufvudet, och man kunde nu anlägga sina skanskorgar
på sjelfva bröstvärnet. Förgäfves uppbjödo invånarne
all sin tapperhet att drifva den närgångne fienden
bort. Han bibehöll sig och, sedan hörnverken,
sidofästningen vid Jakobsporten, Sandporten och Nya
porten blifvit sönderskjutna, fyldes grafven vid
den förstnämnda porten med torf och de förstörda
skanskorgarne, medan midt i mörka natten några
vågsamma män summo öfver grafven med en af hjul och
tjärad väf förfärdigad bro, som de fäste med starka
tåg vid nedra bröstvärnets pålar. Häröfver stormade
en del af Mansfelds och Seatons regementen fram, men
en styckekula träffade bron, så att hon sjönk, och
stadens eröfrande måste äfven denna gång uppgifvas.
Nu ändteligen – det var den 5 September – återkom
trumpetaren. Han medförde bref från rådet, hvari det
förebrådde konungen, att han anfallit staden under
det man öfverlade om svar på trumpetarens värf. Ehuru
konungen ingenting underlät till stadens förderf,
ville Riga blifva sin konung troget, lemnade för
öfrigt till Guds behag, hvad deraf följa kunde. Svaret
retade Gustaf Adolf till nya ansträngningar. En
dristig köpman lyckades väl under den påföljande
dagen uppbränna den till hälften sjunkna väfbron,
men dermed uträttades föga. Mineringen vid Sandtornet
fortsattes. Ifrån staden anlades motminor, och det
hände stundom, att minerarne stötte på hvarandra i
minorna, hvarvid häftiga strider utkämpades äfven
under jorden. De svenske minerarne ledo dervid
många förluster, synnerligen genom ett nytt slags
kasteskott, som då blifvit uppfunna och användes af
stadsfolket.
Den 9 September lyckades man tillfångataga en af
stadens krigsmän, en väfvare, af hvilken man erhöll
sådana upplysningar, att Gustaf Adolf beslöt våga
ett anfall på den del af befästningen, som kallades
»halfmånen». Johan Banér och De la Chapelle fingo
detta uppdrag. Det blef en häftig och blodig strid,
hvarunder det länge var ovisst, hvem som skulle
segra. Än blefvo svenskarne tillbakaträngde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
