Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än trängde de åter framåt. »Gå oförfärad på!» –
ropade gamla De la Chapelle till sin son, som var
hans fänrik. Sonen gick modigt in i kulregnet,
men träffades af en kula och föll. Samma öde hade
flera officerare. Gustaf Horn skyndade fram med
sitt regemente till undsättning. Men både han och
Johan Banér blefvo sårade. Till slut lyckades det
dock svenskarne att bemäktiga sig nedra fästet vid
Sandporten och der uppkasta förskansningar.
Nu började de mer framstående i staden inse
omöjligheten af ett fortsatt försvar, och de svenska
kulorna, som regnade öfver murarna, gåfvo ständigt
talande skäl för denna åsigt. Men ännu hade de ett
svagt hopp om undsättning från Polen. Ty Radziwill
hade, när han drog bort, lemnat efter sig ett bref
med löfte derom.
Efter en regnig dag, hvarunder de svenska
krigsrörelserna måste afstanna, började tidigt om
morgonen den 12 September stadens beskjutning, om
möjligt ännu häftigare än förut, och dermed fortfor
man hela dagen. Det var inledningen till en allmän
stormning, som skulle företagas påföljande natt, och i
hvilken konungen sjelf ville vara med. Fästningsverken
voro på tre ställen underminerade, trehörniga
minor med inlagda tjugufyra tunnor krut gingo längs
efter vallarna och stora öppningar voro på murarna,
hvarjemte man begynt afleda vattnet ur grafven och
slagit tvänne broar öfver densamma. Under sådana
förhållanden kunde väl blod flyta, men det var intet
tvifvel, att icke staden skulle tagas. Den af konungen
egenhändigt uppsatta planen för stormningen finnes
ännu i behåll och utmärker sig för den noggrannhet,
hvarmed denne konung sökte förutse och förebygga alla
möjligheter, så att han aldrig skulle stå alldeles
redlös.
Men innan stormningens timme kom, lyckades det
för Carl Filip och de förnämsta officerarne att
förmå konungen för sista gången erbjuda staden att
dagtinga. En trumpetare inskickades med bref till
borgmästare och råd, hvari konungen förklarade, att,
om han nödgades med storm taga staden, ville han vara
ursäktad för alla de olyckor, som skulle öfvergå
densamma, och allt det oskyldiga blod, som skulle
komma att utgjutas. De borde sjelfve inse omöjligheten
af stadens försvar och finge ock derför sjelfve bära
ansvaret för hvad som kunde komma att ske. Inom sex
timmar ville konungen hafva deras svar. Till dess
instäldes skjutandet.
Till följd af den lofvade undsättningen ville
man i Riga söka vinna tid och utsände derför
genast en trumpetare, som begärde tre dagars
vapenhvila. Konungen sade nej, men lät beveka sig
att gång efter annan förlänga vapenhvilan till
den 14 September. Då utkommo mot lemnad gisslan
fullmäktige från staden för att underhandla. De
vände sig till Gustaf Adolfs ädelmod och begärde,
att Riga måtte få undvika allt deltagande i Sveriges
och Polens krig, och ville staden derför erlägga
en betydlig penningesumma. Konungen svarade sjelf
härpå. Han visade huru han förgäfves erbjudit
Sigismund stillestånd, huru han velat ingå fred på
de billigaste vilkor, samt huru han emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
