Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Riga, Liflands förnämsta stad, var sålunda
eröfrad. Men ännu återstodo en mängd småfästen inuti
landet, som dessutom genomsvärmades af kosackhopar
och polska husarer eller »spärr-ryttare», såsom de
kallades. En sådan svärm öfverraskade och nedgjorde
ett kompani af Uplands ryttare till konungen stora
missnöje, som skref till befälhafvaren Herman Wrangel
skarpa ord öfver hans oförlåtliga försummelse. »Det
var en vanära för hela svenska folket», yttrade han.
Sedan Gustaf Adolf fått in Dünamünde, tågade han
in i Kurland, der Mitau, landets hufvudstad, föll
i hans händer. Här regerade hertig Fredrik, en son
af Gotthard Ketler. Dennes andre son hertig Wilhelm
lefde i landsflykt och hade erhållit förläningar
i Vestergötland, men befann sig nu i Schwerin i
Meklenburg, hvarifrån han tillskref Gustaf Adolf och
försäkrade honom om orygglig tillgifvenhet. Hertig
Fredrik, som äfvenledes uppmanades att erkänna
Gustaf Adolf för öfverherre, svarade att han
ville blifva Sigismund trogen. Den sena årstiden
jemte den sjuklighet, som alstrades af den sumpiga
marken omkring Mitau, nödgade emellertid Gustaf
Adolf att draga sig tillbaka till Riga och trakten
deromkring. Under loppet af December tågade han
omkring i Lifland och vann flera småfästen. Men i
medlet af Januari 1622 lemnade konungen Lifland.
Medan konungen under loppet af November månad 1621 låg
stilla i Riga, insjuknade hans broder, Carl Filip. Han
skref ett bref till sin syster Katarina, fullt af
skämt. Hon hade begärt att låna pengar af honom,
och han svarade derpå: »Jag ville gerna efterkomma
eder kärlighets begäran, men detta krig hafver
gjort min pung så tom, att jag visserligen tror,
han tör för vanmäktighets skull besvimma.» Likväl
försäkrar han sin syster om sin ömma tillgifvenhet
och lofvar att vid lägligare tillfälle visa henne sin
tjenst. Han klagar »att hans ögon blifvit förmörkade
för sjukdomens skull, men hans broder fördref honom
tiden med ljufligt samtal och umgänge.» Brefvet
slutar med orden: »Adieu, farväl, Kajsa!» Han blef
något bättre, så att han kunde följa med konungen, när
denne bröt upp för att fara hem. Men i Narwa återföll
hann i sin sjukdom och måste stanna. Den 16 Januari
1622 reste Gustaf Adolf, och åtta dagar derefter dog
hans broder. Han var då tjuguett år gammal.
Full af hopp och längtan att utmärka sig i manliga
idrotter hade den tystlåtne unge hertigen följt
sin broder ut i kriget, men så snart skulle hans
bana sluta. »Då han följde konungen genom Lifland» –
berättar denne i sina egenhändigt skrifna personalier
öfver brodern – »och man ankom till Narwa i mening,
att man all dödsens rädsla på en tid lång undsluppen
var, då gick det som det står i psalmen: då kommer
der en gäst och klappar och slår, den vi pläge döden
kalla. Han klappade ock på hertigens dörr och lade
honom neder i sjukdom den 12 Januari.» Konungen ville
dröja qvar hos honom och afbida sjukdomens utgång,
med det ville han på inga vilkor tillstädja. Konungen
hade vigtigare saker att sköta, menade han. Och så
for konungen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
