Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»mestadels främmande och utländskt folk, en ringa
här», säger konungen, inskeppade sig Gustaf Adolf
och öfverseglade till Riga. Den ursprungliga planen
förändrades nu så, att Gyllenhjelm stannade som
befälhafvare i Riga, medan De la Gardie låg för Dorpt,
och konungen sjelf företog anfallet på Kurland.
Först tågade han upp för Düna och intog Kockenhusen
(den 15 Juli), ryckte ännu längre uppåt floden och
tog Seelburg (den 18 Juli). Sedan ytterligare trenne
smärre slott i trakten blifvit tagna, vände konungen
vester ut och under ständiga mindre strider till
Birzen, det var den 19 Augusti. Efter fem dagars
belägring dagtingade slottets besättning, och
sjuttio utmärkta metallkanoner, en del af svenskt
arbete, föllo i segrarens händer. För att upphvila
sitt folk stannade Gustaf Adolf här i tvänne
veckor. Med Birzen hade en vigtig utgångspunkt
för vidare krigsrörelser både till anfall och
försvar vunnits. Axel Oxenstierna skrifver derom
(den 6 September) till enkedrottningen: »Dünaburg
är nu det enda, som polacken har inne i Lifland,
så att troligen Düna skall komma att ligga polacken
i vägen, det han så lätteligen i Lifland icke skall
öfverspringa. Och hafver Kungl. Maj:t förmedelst
Birzen en stor fördel fritt att försvara Lifland och
hela Semgallen under contribution och förderfva den
bästa del af Lithauen.»
Rikskansleren kunde skrifva, att Dünaburg var
polackarnes enda fäste i Lifland, ty De la Gardie
hade under tiden eröfrat Dorpt. Det hade dragit ut
på tiden, dels emedan förstärkningar, som skulle
tillföras honom af Gustaf Horn från Finland, dröjde,
och dels emedan, när de kommo, de utgjordes af
alldeles oöfvadt folk, som aldrig sett en fiende;
en stor del af dem »gick i sina bondepaltor». Hvad
som uppehållit Horn, hvilken skulle draga till
sig hvad som kunde undvaras af besättningarna i
Ingermanland och Estland, var icke blott bristande
sold till folket, utan äfven den omständigheten, att
han besvärades af det sår, som han fyra år förut
erhöll vid stormningen af Riga. De la Gardie skref
till konungen och begärde dugligt folk; två regementen
öfvadt folk skulle uträtta mer än allt det som han
hade under sin befallning. Konungen, som behöfde
allt sitt folk, svarade, att De la Gardie borde
se lägenheten an och nöja sig, tills undsättning
erhölles. Man behöfde dock icke befara myteri i
följd af soldens uteblifvande, emedan fältherren hade
under sitt befäl endast svenskt och finskt krigsfolk,
som »bättre kunde hafva tålamod än det främmande».
Emellertid tog De la Gardie med dessa »bönder i sina
paltor» Dorpt efter sex dagars belägring. En mängd
grofva kanoner föllo dervid i svenskarnes händer,
hvilka fördes till Narwa och derifrån till Sverige.
En mängd smärre slott och fästen föllo sedan i De la
Gardies och Horns händer, hvilken senare slutligen
stod vid Düna och föreslog konungen, att man borde
söka bemäktiga sig Dünaburg. Detta fäste låg ett godt
stycke uppför Dünafloden nära sydöstligaste hörnet
af Kurland, och var det väl i svenskarnes händer,
så beherskade de hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
