Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floden och kunde hindra fienden från all öfvergång.
Gustaf Adolf öfverlemnade detta åt Horn sjelf att
afgöra, men kallade till sig De la Gardie för att
erhålla närmare underrättelser om ställningen i
Lifland.
Konungen befann sig då i Mitau.
Från Birzen bröt konungen upp mot öster. Det gälde
Mitau, dit Johan Banér skickades förut att från
sjösidan angripa staden. Sjelf vände konungen sig mot
det i hans väg liggande Bauske. Stränga befallningar
sändes till de särskilda befälhafvarne på slotten
att iakttaga den största vaksamhet. »Låter han rycka
skansen sig ur händerna, skall han icke undgå galgen»,
eller »skall han hängas i största träd» – äro uttryck
som man finner i konungens bref.
Den 16 September kom konungen framför Bauske, som
ligger ungefär halfvägs mellan Birzen och Mitau. Dagen
derpå togs slottet med storm, och segrarne vunno ett
rikt byte af penningar, silfverarbeten och andra
dyrbarheter, som adeln låtit föra till slottet i
hopp att det derstädes skulle vara i säkerhet för
fienden. Från Bauske gick det löst på Mitau, hvilket
gaf sig genom dagtingan (den 24 September). Men
nu var hösten inne, och de dåliga vägarne i dessa
morasiga trakter gjorde allt krigförande hardt nära
omöjligt. Gustaf beslöt derför att återvända till
Riga och afbida vintern, då träsken tillfrusit. I
Riga uppehöll sig konungen sex veckor, dels emedan
krigsfolket behöfde hvila ut efter det besvärliga
tåget genom Kurland, dels ock för att ordna om de
för krigets fortsättning nödiga förnödenheter.
Men på hösten hade polackarne samlat sig i tvänne
läger, det ena under Sapieha och Gonsefsky, det
andra under Radziwill, och de nalkades allt närmare
Düna. Gustaf Horns läger vid Dünaburg anfölls
en natt af Gonsefsky. Denne blef väl med förlust
tillbakaslagen, men Horn sjelf blef sårad och fann det
omöjligt att bibehålla sin ställning vid Dünaburg,
hvarför han drog sig tillbaka. Han erhöll sedan,
när konungen öppnade vinterfälttåget, befallning
att möta denne vid Berson.
I medlet af November uppbröt Gustaf Adolf från
Riga med fyratiosex kompanier och tågade till
Kockenhusen. Han ämnade här gå öfver floden och
angripa fienden samt undersökte till den ändan sjelf
trakten på motsatta stranden midt för Kockenhusen,
hvarvid en falkonetkula träffade och dödade hans
häst. Som konungen emellertid fann platsen ogynsam för
ett angrepp, förlade han lägret till Berson. Under
tåget dit var belägenheten ytterst svår. »På denna
väg» – skrifver konungen till Axel Oxenstierna –
»har jag mera ömka sett än någonsin, så länge jag
varit i kriget; här måste jag smula för folket,
såsom man plägar göra för hönsen; så oflitigt hafver
Måns Mårtensson[1] sakerna bestält.» Äfven sjukdom härjade och kölden var mycket stark. Bränvin och
lök anskaffades mot den förra, mot den senare pelsar
och dubbla långstrumpor, af ull och af kläde, samt
vattentäta, ryska halfstöflar. Sjelf utvecklade
Gustaf Adolf en outtröttlig verksamhet. När genom
rikskanslerns försorg tillförsel erhölls i lägret,
skref konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
