Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till honom: »Rosar jag eder flit; ty här kommer
dagligen bröd. Eljest för denna tid intet, utan att
Lars Nilsson och Gerdt Didriksson[1] äro sjuka, så jag är sekreterare och kamererare, vore jag calefactor,
så vore jag omnia tria.[2] Konungen uppmanar äfven
kansleren att i sin stad med ömhet låta sig vårda
om de sjuka; dock skulle han noga tillse, att inga
funnos, »som lögo på vår herre.»
Strax i början på året 1626 beslöt Gustaf Adolf
att våga ett fältslag, för att öppna för sig vägen
till Birzen och genom detta fästes förseende med
tillräckliga förråd förskaffa sig ett medel att
alldeles afskära Sigismunds planer i Lithauen och
på polska riksdagen. Så kom det då till slaget vid
Wallhof, en liten by, som ligger österut från Mitau,
ungefär midt på en linie, dragen något norr om Bauske
och Birzen och med ändpunkterna midt öfver dessa
städer.
Här stod furst Leo Sapieha med en polsk
krigshär. Radziwill och Gonsefsky stodo vid Seelburg
och Bauske. Furst Leo Sapieha var en nära sjuttio års
gubbe, men hade jemte Zamoisky varit ett hufvudsakligt
medel till förmån för Sigismunds val till konung,
och blef nu med förbigående af den yngre och mer
förtjente Radziwill utnämnd till storfältherre i
Lithauen. Han var dertill en ofantligt rik man,
rikare än mången konung, såsom fallet var med flera
polska adelsslägter denna tid. Hans anseende och
makt stodo i förhållande till rikedomen, och hans hof
vimlade af polska adelsmän. Endast sådana tjenade ock
i hans sons Stanislaus Sapiehas lifgarde, som nu i
en skärmytsling fullständigt nedgjordes och lemnade
segrarne det rikaste byte.
Den 4 Januari 1626 lemnade Gustaf Adolf Berson och
gick till Kockenhusen, hvarifrån han den följande
dagen fortsatte sitt tåg. Han hade genom krigsfångar
fått kännedom om fiendens ställning vid Wallhof och
ville våga ett anfall, innan Radziwill och Gonsefsky
hunno ankomma till Sapiehas förstärkning. I spetsen
för rytteriet och 1,000 musketerare anträdde konungen
sitt tåg. Natten mellan den 6 och 7 Januari stötte
svenska förtrafven på en fiendtlig afdelning. En del
af denna nedgjordes, de öfriga jagades hufvudstupa
till lägret.
Här stacks byn genast i brand, och så väl Gonsefsky,
hvilken redan hunnit fram, som Stanislaus Sapieha,
uppstälde sitt manskap i slagordning på något
afstånd från Wallhof. Den polska styrkan anses
hafva utgjort 7,000 man. En oordning, som märktes i
deras slagordning, bestämde Gustaf Adolf att genast
anfalla. Han förde sjelf befälet öfver midten af sin
här, grefve Thurn – en böhmare, som flytt från sitt
fädernesland – anförde högra flygeln, Gustaf Horn
den venstra.
l bref till rikskansleren och De la Gardie hade
konungen yttrat, »att han trodde sig med rytteriet
kunna göra fötter under fienden» – och så gick det
ock. Rytteriet afgjorde här striden. Det trängde med
oemotståndlig kraft in på fienden, lifligt understödt
af en väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
