Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bönderne skulle hjelpa dem bruka jorden och fingo deremot
frihet från arbete till kronan.
Sedan De la Gardie anländt från Riga till hären samt
mottagit befälet öfver densamma, och sedan konungen
personligen öfvertygat sig om tillståndet på de
kurländska fästena – de ofvannämnda förborgarne för
Lifland – lemnade han hären och begaf sig till Reval,
der hans drottning väntade honom. »Jag vill använda
alla medel, som stå mig till buds för att komma hem»
– skref han efter ankomsten till nämnde stad (den 26
Januari) till sin svåger, pfalzgrefven – gifve Gud,
att min gemål vore der, så vore saken snart hjelpt.»
Krigsrörelserna afstannade, och efter konungens afresa
ingicks en kort vapenhvila. Men derefter fick kriget
en helt och hållet ny vändning, i det Gustaf Adolf
beslöt att gå sin fiende närmare in på lifvet och
flytta sina vapen från Düna till Weichseln.
Det var enkedrottningens död, som påskyndat konungens
hemresa. Efter Carl Filips död hade hon dragit sig
ifrån verlden och lefde ett tyst och ensligt lif,
hvars enda ljuspunkt var sondottern, den lilla
Elisabet Gyllenhjelm. För öfrigt utgjorde en hennes
syster, furstinnan Agnes, hennes enda sällskap. Hon
tyckte sig icke hafva något mera att lefva för i denna
verlden, och detta inverkade på hennes lynne, hvilket
blef retsammare och svårare, i mån som hennes krafter
aftogo. Allt ifrån Carl IX:s död hade hon för det
mesta hållit hof på Nyköping, så vidt icke fienden
tvingade henne att söka en säkrare tillflyktsort
på Gripsholm, såsom då danska flottan seglade till
Vaxholm, eller då Sigismund företog sina rustningar i
Danzig 1623. På Nyköpings slott slutade hon ock sin
lefnad, det var den 8 December 1625, och var hon då
femtiotvå år gammal. Pfalzgrefven Johan Casimir drog
försorg om de nödiga åtgärderna för likets svepning
och begrafning.
Gustaf Adolf fick underrättelsen om sin moders
död dagarne före slaget vid Wallhof. Hennes bortgång
gick honom djupt till hjertat – såsom han skref till
sin svåger i det nyss anförda brefvet – »men den
högstes vilja är intet att motsäga». Sin moders minne
visade han den största vördnad, och allt hvad hon
förordnat rörande skattefriheter, förläningar och
andra förmåner bekräftade han. Efter hans hemkomst
skedde begrafningen i Strengnäs, dit liket fördes
från Nyköping med vanlig ståt.
Redan i medlet af Juni 1626 var konungen åter färdig
att draga ut i kriget. Den 15 i nämnde månad afseglade
han med en flotta af 150 krigs- och transportfartyg
och en här af 14,000 man. Han uppehölls några dagar
vid Djurhamn, der han låg qvar ännu den 21 Juni. Det
gälde, såsom vi här ofvan nämnt, en helt annan del
af det polska riket, än der kriget förut gått fram,
nemligen Preussen, kustlandet vid Östersjön mellan
Kurland och Pomern, och det är derför som denna del
af kriget äfven blifvit kalladt det preussiska.
Vi veta redan af det föregående, att den vestra delen
af detta land, Vest-Preussen, omedelbart tillhörde
Polen, hvarför det ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
