Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deruti invecklat min herr svågers fader. Dessa
förbund skola med tiden nödvändigt nedtrycka
edra hufvuden. Derför vore billigt, att I togen
mitt parti, emedan vi äro af samma religion och
förvandter. Jag betygar vid Gud, att jag menar eder
redligt och godt; ty om jag mågot elakt menade,
så hade jag ej lemnat efter mig på ryggen staden
Königsberg.»
Sedan konungen sålunda försäkrat om sina vänskapliga
tänkesätt, yttrade han om sina svenska krigare:
»Desse, som jag nu har hos mig, äro väl arme, svenske
bonddrängar, dålige till utseendet och illa klädde;
men de slåss bra och hoppas inom kort blifva bättre
klädde. Hvar och en af dessa går framåt och kunna
de väl gå upp mot rödrockarne och kosackerna. – Jag
hade bort gå rätt fram mot Königsberg, men jag har
skonat min svåger och hans land.» »Jag märker väl» –
tillade han hotande – »att I viljen hålla medelvägen,
men medelvägen blir eder halsbrytande. Jag säger eder:
vinco aut vincor, vos maculabimini (jag må
segra eller besegras, så skolen I draga skadan). I
måsten hålla med mig eller kronan Polen. Jag är eder
religionsförvandt, jag har en fröken från Preussen
till gemål. Jag vill strida för eder och befästa
staden, jag har goda ingeniörer med mig, förstår ock
sjelf något deraf, och vill sedan mot kronan Polen
och sjelfva djefvulen mig försvara!»
Konungen fordrade neutralitet af hertigdömet och för
att icke sätta kurfursten i förlägenhet ville han,
att preussiska ständerna sjelfva skulle afsluta
fördraget derom. Han anmärkte nu till de utskickade
från Königsberg, att de icke lemnat något svar i
denna fråga. De ursäktade sig dermed, att en dylik
förklaring icke kunde lemnas utan landsherrrens
vetskap och samtycke. Konungen åter ansåg staden
som en fristad, som sjelf härutinnan kunde besluta,
och erinrade, att den kunde uppsätta många tusen
man. »Jag vill utan besoldning blifva eder kapten!»
sade konungen och fordrade, att de antingen skulle
förklara sig hans vänner eller ock inrymma åt honom
trenne orter. – Dertill hade de ingen fullmakt,
och konungen förklarade då, att han skulle rätta sitt
handlingssätt efter staden.
»Sitten I stilla» – sade han – »så är det bra, och
jag tågar vidare, när jag blir färdig med Elbing. I
annat fall aktar jag att i Samland[1] tillegna
mig så mycket jag förmår. När jag har Elbing inne,
så vill jag kring den staden bygga en katt som väl
skall veta att krafsa ifrån sig och som ingen utan
goda handskar skall våga angripa. Jag ämnar derifrån
begifva mig tillbaka till Pillau och befästa denna
ort, så att ingen skall kunna fördrifva mig ur mitt
herberge. Omsider vill jag med skeppen lägga mig
utanför Königsberg och lära eder att säga ja eller
nej!» Hertigdömet fick uppskof med att aflemna
sitt svar på obestämd tid, men Königsberg skulle
förklara sig inom tre dagar. I annat fall kunde de
vänta örlogsfartygen och en blodig hemsökelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
