Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Braunsberg, en stad som vi minnas sedan Katarina
Jagellonicas tid, då en mängd svenskar ditsändes
för att uppfostras i den katolska läran, hade
en öfvervägande katolsk befolkning. Det der
befintliga ryktbara jesuitkollegiet hade
hindrat protestantismen att vinna insteg
i denna stad liksom i de öfriga preussiska
städerna. Denna omständighet, jemte förminskning
i inkomster sedan de katolske domherrarne
icke mera lefde upp sina rika tillgångar, gjorde,
att borgarena med oblida ögon sågo den svenske
inkräktaren. Den svenske befälhafvaren i staden,
Anders Eriksson, visste det och lät icke bedraga sig
af borgarenas hala yta och skenfagra ord. »De blifva
aldrig goda svenskar, huru mycket de än förställa
sig» – skref han till konungen redan i Mars.
Också bildade sig i allra största hemlighet en
sammansvärjning, som hade till syfte att spela staden
ur svenskarnes händer och i den polske fältherren
Potockis, som förde befälet i Ermland. Denne ryckte
fram för staden, satte sig i förbindelse med de
sammansvurne och lyckades gräfva en underjordisk
gång under stadsmuren till en källare i ett hus,
som tillhörde en af de sammansvurne. Gången var redan
färdig och fyld af polackar, man stod just i begrepp
att från källaren tränga in i staden, då Anders
Eriksson fick underrättelse om saken. Ögonblickligen
samlade han sitt folk och skyndade till det farliga
huset samt trängde ned i källaren. Här och uti den
underjordiska gången uppstod en allvarsam strid, men
den slutade med polackarnes nederlag. Så räddades
den gången Braunsberg, men fienden låg qvar utanför
stadsmuren, och faran var ännu stor, då plötsligen
en oväntad förändring inträdde.
Potocki bröt upp från sitt läger och skyndade bort i
stor oordning, lemnande till och med i hastigheten
en fana qvar i lägret. Saken blef klar, då man
följande morgon såg svenska fanor rycka fram mot
staden och lägret. Det var konungen sjelf som kom. Han
förföljde i hamn och häl de borttågande polackarne,
men dessa stannade icke förr än fem mil längre bort
nära Wormditt i ett pass, sedan de kastat upp alla
bryggorna efter sig. Bakom passet stod fienden
uppstäld i slagordning på slätten. Dagen gick till
ända, innan konungen kunde få sitt folk öfver floden,
men när morgonen kom, hade fienden brutit upp och
ryckt in åt landet. Fotfolket hade han lemnat qvar
i Wormditt, hvars förstäder sattes i brand, i tanke
att konungen ämnade belägra staden.
Detta var dock icke konungens afsigt. Han vände åter
till Braunsberg, der han belönade Anders Eriksson
för hans visade påpasslighet och vaksamhet. Under
vistandet därstädes inträffade en vådeld, hvaraf
synnerligast det svenska rytteriet led. »De
bästa kompanierna voro oss onyttige gjorde» –
skrifver konungen. Ryttarne förlorade både hästar och
vapen. Emellertid bröt konungen upp från Braunsberg
och tågade till Dirschau, då underrättelse kom,
att Koniecpolski belägrade Mewe. Emedan rytteriets
tillstånd gjorde det omöjligt att skynda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
