- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
115

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mewe till undsättning, och då konungen derjemte
hoppades, att Arvid Horn, som förde befälet
derstädes, skulle kunna hålla ut någon tid,
beslöt han att begagna sig af tillfället och gå
mot de fiendtliga skansarna vid Danziger-Haupt.

Gustaf Adolf drog till sig det manskap, som stod
vid Dirschau, och ryckte derefter med hela hären
mot skansarne samt hade nu bättre framgång än
förra gången. På tredje dagen flydde nemligen den
fiendtliga besättningen, ehuru den var 1,200 man
stark. En mängd nedhöggos, öfver 500 man togos till
fånga; 14 fältstycken och åtskilliga förråd föllo
i svenskarnes hinder. Nu var konungen herre öfver
Weichseln från Dirschau till Danzigs stadsportar. Men
kort efter denna framgång kom underrättelse, att
Mewe dagtingat – »af feghet och barnslig räddhåga» –
sade den bistre Herman Wrangel, och så tänkte äfven
konungen. Endast Axel Oxenstierna bedömde saken mindre
strängt, då besättningen saknat krut, en stor öppning
var skjuten på muren och muren underminerad. Denna
motgång egde rum samma dag som konungen närmade sig
de fiendtliga skansarna vid Höfft, och underrättelsen
derom åtföljdes af en annan, att Koniecpolski drog
norr ut och närmade sig svenska lägret vid Dirschau.

Konungen gaf genast befallning åt Åke Tott och
Alexander Lesslie att rycka ut med 200 musketerare
och 150 ryttare för att vinna bestämda underrättelser
om fiendens rörelser. Redan följande morgonen stötte
de på den fiendtliga förtrafven, som kom tågande,
tretton kompanier stark, dels kosacker och husarer,
dels tyska dragoner. För en sådan öfvermakt måste
de båda svenska öfverstarne draga sig tillbaka, men
förföljdes af fienden hela milen fram, tills de
omsider kommo till ett torp, der de blefvo helt och
hållet omringade, så att de hade ingen annan utväg
än att blifva på platsen eller gifva sig till fånga.

Men sådan nesa gick Åke Tott för mycket till sinnes.
Han ville slå sig igenom, tillropade sina ryttare
att gå på och störtade sig så i spetsen för de sina
mot fienden. Det var kosackerne, som mottogo det
häftiga anfallet, just som de sjelfve redo fram till
anfall. Och så häftigt höggo de svenske omkring sig,
att de togo några fångar och fyra fanor. Fienden
studsade och förlorade modet samt lät den lilla
svenska hopen rida sin väg utan att våga ett nytt
anfall. Dock följde han efter i hamn och häl ända
intill vallen vid Weichseln.

Åke Tott och Lesslie återvände liksom i triumf till
svenska lägret, och konungen mottog dem med mycken
glädje. Han lät uppställa hela hären och inför
densamma omtalade han i korta ordalag deras bragd,
utdelade belöningar åt soldaterna och slog Åke Tott
till riddare. Lesslie erhöll i förläning några gods
i Södermanland. På sådant sätt förstod Gustaf Adolf
att lifva sina krigare till mod och tapperhet. Det
var verklig förtjenst, icke skenbar, som belönades.

Och på samma gång injagades skräck hos dem, som icke
skickade sig med tillbörlig uthållighet. »I skolen
intet annat hafva att vänta än onåd och det straff,
som på sådana bedrifter följa plägar»,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free