Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– befalde konungen Wrangel att tillsäga Stålhandske,
då denne förordnades till befälhafvare på
Montauerspitz[1] och fick hos sig inskärpt
nödvändigheten att försvara detta fäste till
det yttersta. Likaså fick Lars Kagg på Dirschau
tillsägelse att försvara detta fäste, »såsom det en
ärlig man egnar». Ett kort uppehåll i krigsrörelserna
följde, hvarunder man underhandlade om fångarnes
utvexling. Konungen uppehöll sig tillika
med Herman Wrangel på Marienburg, vakande med
vanlig omsorg öfver allt och fördubblade sina
försigtighetsmått. Holländska sändebud, som kommit
att medla fred, återvände vid denna tid från Warschau
och fingo Berwald sig anvist till boning samt
mottogos och underhöllos der på det yppersta. Gustaf
Adolf visste dock mer än väl, att hvarje tal om fred
var fåfängt hos Sigismund, och liksom till bekräftelse
derpå anlände underrättelse från hertigdömet Preussen,
att hans svåger kom antågande med 1,800 man, ryttare
och fotfolk.
Gustaf Adolf ville till en början icke tro, att Georg
Wilhelm verkligen tågade emot honom. Men det visade
sig snart, att så var förhållandet. Sigismund hade
skickat stränga befallningar till sin vasall att
antingen återtaga Pillau eller skicka sitt folk till
polska lägret, så vida han icke ville gå förlustig
sitt län. Den beträngde kurfursten, hvars närmaste
omgifning, en grefve Schwarzenberg, en burggrefve
von Dohna och kurfurstens gustling Burgsdorff, var
vunnen af polackarne, hade ingen annan utväg än att
lyda, ehuru alla hans kaptener på en när vägrade att
gå till polska lägret. Genom att ur hvarje kompani
uttaga ett visst antal befäl och soldater lyckades
det dock till slut att få tillsammans det antal,
som hans länsförbindelse ålade honom och något
derutöfver. Det var en styrka af 1,800 man till
fot och 4 kompanier ryttare, utvaldt folk och väl
rustadt i alla afseenden; de förde ock med sig 5
metallkanoner. Men sinnesstämningen bland folket
var ingalunda den bästa. Man hörde till och med
under tåget karlarne yttra, »att svenskarne måtte
komma öfver dem», så att de måtte få tillfälle gå i
svensk tjenst i stället för till polska lägret, som
var deras bestämmelseort. Deras önskan gick också,
förr än de kunnat hoppas, i fullbordan.
Befälhafvaren fick höra att en svensk styrka var
på väg att möta preussarna, och han vek derför af
ifrån vägen. Men plötsligt stötte de på den fiende,
som deras anförare velat undvika. Det var grefve Thurn
med svenska förtrafven. Gustaf Adolf hade nemligen
brutit upp från Danziger-Haupt med största delen
af rytteriet och några fotregementen, men skickat
Thurn med elfva kompanier ryttare förut att uppsöka
fienden och hålla honom qvar tills konungen sjelf
hunne fram. Thurn fullgjorde sitt uppdrag ypperligt,
och vid den obetydliga staden Morungen, som ligger vid
en liten sjö sydvest om Wormditt och Königsberg samt
sydost om Marienburg, uppehöll han den kurfurstliga
hären, tills konungen kom.
Denne hade måst lemna Herman Wrangel med fotfolket
och kanonerna efter sig. Det var för den tryckande
värmens skull omöjligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
