Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från faderns dagar icke förminskats, ty han skickades
att taga befäl öfver örlogsskeppen framför Danzig.
Enligt den af konungen – den 16 Oktober – lemnade
föreskrift skulle han förblifva liggande der och
stänga inloppet, så att icke de danzigska skeppen nu
liksom förra året skulle löpa ut och med röfvande och
plundrande oroa sjön. När en stark vinter infölle
och Danzigs hamn blefve isbelagd, skulle han
med fiottan begifva sig hem till Sverige och söka
vinterläger i Kalmar eller Stockholm, eller hvar det
bäst och beqvämligast ske kunde. – Alexander Lesslie
blef hans efterträdare som befälhafvare i Pillau.
På flottan utanför Danzig stod i afseende på
helsotillståndet icke bättre till än i och vid
Pillau. Redan på sommaren härjade här sjukdomar –
»brännesoten, skörbjugg och ögonsjuka» – och äfven
lifsmedel saknades. Riksamiralen Carl Carlsson
Gyllenhjelm erhöll befallning att med de största
örlogsskeppen, hvilka behöfde kölhalas och förses
med bättre master, afgå hem, och öfver de skepp,
som stannade qvar, erhöll Clas Fleming befälet. Han
inberättade till konungen i slutet af September,
att sjukdomar då härjade på flottan våldsammare
än förut. De flesta, som angrepos, dogo på åttonde
dygnet, och de som blefvo vid lif »kunde samma sjukdom
icke på lång tid öfvervinna». Fleming lät rentvätta
och röka på skeppen, men det blef icke bättre för
det. Slutligen befalte konungen, att Fleming skulle
gå hem med de stora örlogsskeppen, och endast fem
af de mindre stanna qvar. Öfver dessa var det,
som Stjernsköld skulle taga befälet.
Vi känna denne man väl från det föregående. Det
hvilar något kärnfriskt, äkta svenskt öfver hans
minne. Hvem läser icke med rörelse det drag af
uppoffring för fäderneslandet, som han visade, då
han försvarade Dünamünde mot Chodkewitz! Det var en
oförskräckt krigare, som aldrig dagtingade med sitt
samvete, när det gälde att kläda blodig skjorta
för fäderneslandet. Hans kropp bar ock bevisen
derom. Sedan han till följd af hungersnöd måst
uppgifva Dünamünde och råkat i polsk fångenskap,
men blifvit utvexlad, blef han året derpå vid
belägringen af Iwanogorod så illa sårad, att han
flera år derefter måste begagna kryckor. Vi sågo
honom dock verksamt deltaga i det danska kriget, och
med samma ifver fortfor han sedan i det nu pågående
kriget med Polen. Till sitt lynne var han glad, men
häftig. Vi påminna om dansen på Stockholms slott,
der han väckte den lauenburgske hertigens löje. Den
gunst, hvari han stod hos konungen, och som må hända
i sin mån bidrog att låta honom inför denne föra ett
väl fritt språk, fredade honom dock icke från ganska
allvarsamma skrapor. Det nyss anförda brefvet är
ett bevis derpå. Ett annat kan anföras från början
af kriget. Stjernsköld, som led af sina sår och
var trött vid kriget, skref till konungen och
begärde sitt afsked, hotande derjämte, »att i alla
fall öfvergifva hären, antingen hans begäran bifölles
eller ej». – Men konungen svarade: »Oss förundrar icke
litet edert obetänkta bref. I mågen veta, att derest
I tagen eder det oråd fore att utan vårt tillstånd
öfvergifva hären, så skolen I derför stånda oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
