- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Fjerde bandet. Gustaf II Adolf /
135

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Preussen 1629

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men svenskarnes rörelser voro alldeles för snabba och
väl utförda, för att detta hans anfall kunde lyckas.

Svenskarne uppstälde sig i slagordning. Rhengrefven
förde midten, Teuffel högra flygeln och Ehrenreuter
den venstra. Reserven hade ännu icke hunnit fram,
och Wrangel ville icke gerna dessförinnan börja
striden, men Teuffel fick befallning att besätta
en by på högra flanken, och vid framtågandet kom
han husarerna på fiendens venstra flygel så nära,
att han helsade dem med en salfva, och nu började
åt detta håll den häftigaste strid. Streuff och Hans
Wrangel kommo till undsättning, det var kärntrupper
å ömse sidor. Ögonblicket var i hög grad vigtigt;
segrade husarerne och trängde Teuffel tillbaka på
andra linien, så hade på denna sidan sådan trängsel
uppstått, att de svenska afdelningarna icke kunnat
röra sig. Båda härarne afbidade med den mest spända
väntan utgången af denna strid, och Rhengrefven
kunde knappast tygla sin otålighet att få störta fram
till anfall. Det förbjöds honom dock uttryckligen
af fältmarskalken, som först ville se utgången af
Teuffels strid, innan han vågade något mera.

Polackarnes tyska ryttare togo snart till flykten,
men husarerne stredo med den största tapperhet och
ville icke gifva vika. Fem eller sex gånger anföllo
svenskarne, och i stridens hetta blandades vänner
och fiender om hvarandra, utan att någon på en gång
kunde säga, hvem som i denna orediga massa hade
öfvertaget. Slutligen fick man dock se en och annan
husar kasta sig ut ur vimlet och fly. Ett kompani
husarer bröt sig väl igenom de svenska ryttarne
bakom deras linie, men de öfriga måste taga till
flykten. Den tappre Streuff sade sedan efter slaget,
att han prisade sin lycka, som låtit honom mot sitt
bröst sönderbryta de polska lancierernas spjut.

Nu sprängde Rhengrefven fram, och den polska
midten började röra på sig. Men oaktadt sin hetta
verkstälde Rhengrefven en väl beräknad rörelse, i
det han med fyra ryttarekompanier fick tillfälle att
komma i ryggen på den polska midten och anfalla
bakifrån. Då blef flykten allmän; Rhengrefven tog
polske fältherrens husarfana, och husarerne ilade
bort, fullkomligt strödda öfver fältet, »dass so
mancher Man, so mancher Weg (lika många vägar som
män)». Musketerare, dragoner och det tunga tyska
rytteriet lemnades i sticket, liksom kanonerna
och hela trossen. Men flykten blef för fienden
förderfligare än sjelfva striden.

Bakom slagfältet utbredde sig en vidsträckt slätt,
och här red det svenska rytteriet fram kompanivis
i slutna led, jagande den flyende fienden och
nedhuggande allt, som icke hann undan. Polackarne
förlorade i döda 1,500 man. Två timmar räckte förföljandet.
Svenskarne förlorade blott trettio man i
döde, men öfver sextio voro sårade. När skymningen
inbröt, återkallade fältmarskalken de förföljande,
och hären inqvarterades dels i Gurzno, dels i byarna
deromkring.

Ingenting hindrade nu mera Strassburgs undsättning,
men i krigsrådet som hölls, öfverlades, huruvida
man borde stanna der eller om man borde begagna sig
af segern och våga ett anfall på Thorn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0139.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free