Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolf och adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter lott, de yngre efter adelsbref. Så snart någon
ofrälse upphöjdes i adligt stånd, skulle han låta
anteckna sig i riddarhusets matrikel. Hvarje ätt
skulle låta göra sig ett familjeinsegel med vapnet
utan namn att begagnas vid riksdagsbeslut och allmänna
akters beseglande.
Riksens råd hade främsta sätet på riddarhuset, men
utan stämma. För öfrigt hade hvarje ätt en röst,
som afgafs genom en af ätten vald hufvudman för
riksdagen. Alla de andra adelsmännen skulle stå
på golfvet, höra och tiga. Stämmorna skulle inom
hvarje klass insamlas i ett förtäckt fat af dem,
som innehade främsta rummet, uppräknas offentligen
och öfverlemnas till landtmarskalken. Pluraliteten af
stämmorna i hvar klass utgjorde klassens votum, så att
hela ridderskapet »bestod på trenne stämmor» efter
klasserna. Den mening, som tvänne klasser föllo med
sina röster uppå, den skulle gälla, ehvad flera eller
färre ätter i den ena eller ändra klassen funnos.
Landtmarskalken utnämndes af konungen och var
adelns talman hos konungen och på rikssalen,
der han tolkade ståndets tankar. Han hade rätt
att sammankalla ridderskapet, skulle föredraga
konungens propositioner, leda öfverläggningarna
och upprätthålla skick och ordning, hvarvid han
kunde tillrättavisa dem, som förhetsade sig, och
bestämma, huru långt behandlingen af ett ämne borde
utsträckas. Landtmarskalken uppdrog åt sekreteraren
att skriftligen affatta besluten. Slutligen
tillkom det honom, att gifva verkställighet åt det,
som adeln med konungens tillstånd beslöt, och ingen
skulle fördrista sig att sätta sig deremot. Ständernas
beslut underskref landtmarskalken näst efter riksråden
– ett exemplar af riksdagsbeslutet undertecknades
nemligen af adeln, .ett annat af de tre ofrälse
stånden – och anförde de utskickade, som aflemnade
dessa handlingar i kansliet. Derefter återvände
han till riddarhuset och nedlade sin befattning i
adelns närvaro solenniter (högtidligen), i det
han antvardade ifrån sig landtmarskalksstafven och
nedlade alla handlingar i riddarhusets kansli.
På samma gång som vi i denna riddarhusordning med
sina tre klasser, af hvilka de två första omfattade
de gamla, stora slägterna, kunna iakttaga, att den
forna skilnaden mellan dessa och det »mena frälset»
fortlefde och uppbars af den allmänna meningen, är
det ock att märka, det grunden för adlig frihet,
nemligen rusttjensten, icke mer var densamma. Adeln
slöt sig tillsammans såsom helt och hållet ärftlig,
och konungen kunde lemna hvarje art af förtjenst
inträde bland adeln. De gamla slägterna hade genom
omröstningen klassvis öfvervigten, och emedan dessa
klassers fåtaligare medlemmar voro lättare att leda,
kunde konungen utöfva ett stort inflytande öfver
riddarhuset. Å en annan sida gaf klasskilnaden näring
åt en söndring inom adeln, hvars första tillvaro
visar sig i den här ofvan anförda skiljaktigheten i
åsigter mellan Axel Oxenstierna och Johan Skytte.
Den fordran, att adelsman skulle egna sig åt statens
tjenst, qvarstod, och hufvudsakligen var denna tjenst
krigstjenst, så att det faller sig helt naturligt,
att en ständig här och ett ständigt riddarhus voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
