Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs samtida bland adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen vid lifsstraff förbjudit sådana tilltag. Men
konungen hade i tid blifvit underrättad derom och
skickat en officerare med ett kompani soldater
till mötesplatsen. De båda stridslystne blefvo
icke litet öfverraskade, och konungens utskickade
förklarade, »att konungen icke ville hindra striden,
utan den ene af dem finge gerna vara den andres
bödel, men till varnagel för den öfriga hären
skulle den öfverlefvande genast afstraffas efter
lagens bokstaf.» Det blef till följd häraf intet
envig af. Men blodet flöt alltjemt lika hett genom
fältmarskalkens ådror.
När hans andra fru dog år 1635, förälskade sig
den då femtioårige mannen i en ung fröken Margareta
Stenbock, som dock icke besvarade hans böjelse. Herman
Wrangel ansåg det danska sändebudet Knudsen vara
orsaken dertill och upplågade af vrede mot honom. En
dag mötte han honom utanför slottet och blef genast
vid blotta åsynen af mannen så uppretad, att han
rusade emot honom med lyftad käpp och slog sönder
denne på hans hufvud, så att blodet strömmade,
innan Knudsen lyckades vrida mordvapnet ur hans
hand. Wrangel ryckte då till sig värjan från en
bredvid stående tjenare och var alldeles utom sig samt
skulle hafva dödat den danske herren, om icke Axel
Banér tillkommit och lyckats fatta honom om lifvet
samt hålla honom tillbaka. Emellertid väcktes häraf
stor uppståndelse. Det var ett brott emot folkrätten,
som kunde gifva anledning till krig med Danmark,
och det sattes i fråga att inmana fältmarskalken
i häkte; men genom rådets bemedling och Danmarks
fruktan för de svenska vapnen afstyrdes följderna
af detta oförsvarliga beteende[1].
Då Herman Wrangel slutligen fann omöjligheten
att vinna fröken Margareta, friade han till en
grefvinna af Nassau, med hvilken han ingick sitt
tredje l giftermål 1636. Med henne hade han sex barn,
af hvilka det yngsta föddes året efter hans död,
som inträffade 1643. Sjelf upphöjdes han icke i
friherrligt eller grefligt stånd, men barnen erhöllo
för hans förtjensters skull friherrevärdighet 1654,
och den äldste sonen, Carl Gustaf, som var den
utmärktaste bland dem och som vi i det följande
närmare få lära känna, blef 1651 grefve samt fick
Salmis till grefskap. Bröderne blefvo friherrar af
Lindeberg.
Af den urgamla Forstenaslägten hafva vi under den
föregående tiden träffat ett par medlemmar, bröderne
Anders och Torsten, af hvilka den förre stod på
hertig Carls sida, den senare på Sigismunds. Anders,
som blef riksmarsk, dog ogift 1605 i slaget vid
Kirkholm. Torsten måste lemna riket 1603, och efter
hans flykt blef äfven hans hustru, Märta Posse,
nästan blott och bar drifven ur riket, lemnande
efter sig på Forstena – slägtens gamla stamgård
i Thunhems socken söder om Wenersborg – ett elfva
veckor gammalt barn, som genast fördes till Torstens
moder, fru Margareta Ekeblad. Detta barn var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
