Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Axel Oxenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sådant. Då föll den gamle, i fosterlandets tjenst
grånade Axel Oxenstierna i onåd. Vi få derom framdeles
förtälja mera. Här vilje vi blott anföra ett bref, som
han vid den tiden skref till sin son Johan, hvilken
förde ständiga klagomål öfver de vedervärdigheter,
han hade att utstå af Adler Salvius. »När du hinner
stiga mina trappor och år uppför» – skrifver fadern
– »skall du finna, att dylika förhållanden ej kunna
botas så lätt, som mången tror och den nödstälde
fordrar. Att jag ej förmår ytterligare hjelpa dig mot
Salvius, det måste så du som jag lida. Hvad du har att
lida, vet jag ej, om det kan liknas vid det jag länge
och kanske ännu drager. Var dock viss derom, att jag
mer än väl känner, det ganska stora vedervärdigheter
hafva nu i många år tryckt dig, men du måste ej
derför mista mod och manliga råd. Bit tänderna
tillsammans; se på saken, fäderneslandets ära och
tjenst och låt all fåfänga fara. Om ej Salvius hade
stöd här hemma, om ej också härifrån hans inbilskhet
och förslag underblåstes, tro mig, han skulle ej tala
så högt. Sådant är verldens lopp. Den som länge lefver
och höga tjenster bekläder, måste vara underkastad
afund, illvilja och mycket annat, hvilket ingen ärlig
man kunde bära utan stöd af Gud och samvetet. Du
känner nogsamt min belägenhet i förra tider, den
har ej sedermera förbättrats. Jag måste nu mycket
lida just af den, för hvars bästa jag allsköns möda
och arbete mig underkastat, men hvilken ej är dessa
uppoffringar värdig, och kan väl hända att också dina
besvär sig derifrån härleda. Detta är min lott, det
är ock din; kanske få vi båda sämre. Men tag Gud till
hjelp och råd och gör det rätt är. När tigas kan, så
tig; hvad föraktas bör, det förakta; hvad med åtlöje
vederläggas bör, det le åt – men hvad med äran ej
lidas kan, det lid ej! Jag vågar ej anförtro pennan
mera, ej vetande, i hvars hand brefven kunna komma.»
En fast förtröstan på Gud i alla lifvets skiften
och ett godt samvete att alltid hafva efter förmåga
uppfylt sin pligt – se der hvad som bibehöll sinnet
jemt och lugnt och uppehöll mod och krafter. Dertill
hade han en god helsa och iakttog i allt sitt görande
och låtande den strängaste ordning. Utom denna
hade det icke heller varit möjligt för honom att
utveckla en så förvånande vidsträckt och omfattande
verksamhet.
Till sitt yttre var Axel Oxenstierna af en reslig
växt och af en vördnadsbjudande hållning. Ansigte och
växt voro fylliga. Det bruna håret var kortklippt
och bakåtkammadt, pipskägget krusigt, bredt och
tvärklippt, tidigt grånande liksom håret. Pannan var
hög med djupa, jemnlöpande fåror, ur de mörkblå,
stora, djupt liggande ögonen framblickade skarpsinne
och klokhet, välvilja, men derjemte äfven allvar,
och öfver det hela låg utbredt ett uttryck af
kraftfull öfverlägsenhet. Munnen doldes af läpp- och
pipskägget. Hans helsa var god, och ännu på ålderdomen
blomstrade kinderna. – I sitt lefverne var han enkel
och flärdlös och hans i Stockholm och på Tidön[1]
uppförda boningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
