Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men vid svenska hären fans ett alldeles särskildt
artilleri – det var regementsartilleriet, som
ock kallades det lätta artilleriet. Det utgjordes
af 2 alnar långa jernkanoner, hvilka voro
så lätta, att de beqvämt kunde dragas af en eller
två hästar. De laddades med patroner och sköttes
oftast af musketerare samt så skyndsamt, att de sköto
två skott på samma tid, som en musketerare behöfde
för att skjuta ett. Med hvar tredje kanon följde
en ammunitionsvagn. De funnos till ett betydligt
antal, och så väl härigenom som genom den lätthet,
hvarmed de kunde ändra plats och åtfölja de olika
härafdelningarnas rörelser, voro de för fienden i
hög grad fruktansvärda. De utslungade på nära håll
en förfärlig kartescheld, stodo vanligen framför de
olika härafdelningarna samt kunde flyttas öfver allt
i slagordningen dit de bäst behöfdes, så väl bland
rytteriet som fotfolket.
Det gröfre artilleriet uppstäldes vanligen på ett
eller två, högst sällan tre batterier framför hela
slagordningen och gjorde vanligen tjenst blott
vid stridens början, medan det till följd af sin
orörlighet icke kunde flyttas. Kanonerna serverades
långsamt, riktades med kilar och laddades med
skyfflar efter mått ur öppna kruttunnor, som stodo
bakom hvarje kanon och ofta jemte förrådsvagnarna
sprungo i luften. De sköto äfven osäkert och voro
till följd af allt detta af föga verkan.
Läderkanonerna voro äfven en egendomlighet för
det svenska artilleriet. De förekommo först i de
preussiska fälttågen och tillhöra i afseende på
sin användning uteslutande dessa. De utgjordes af
ett stort kopparrör, som förstärktes af jernskenor
längs efter och flera jernband. Deromkring lindades
flera hvarf med starka tåg, tills det hela fått
utseendet af en kanon. Mellan hvarje hvarf ströks
ett kitt af mastix och andra häftande ämnen. Det
hela öfverdrogs med hårdt läder, som målades eller
förgyldes. Läderkanonen var otroligt lätt och kunde
med beqvämlighet flyttas af två karlar. Men emedan
efter några få skott röret så upphettades, att det icke
på länge kunde åter användas, upphörde snart bruket af
dessa kanoner. Uppfinnare af läderkanonerna var en
Melcher von Wurmbrandt, som från kejsaren öfvergått
i svensk tjenst. Han ankom år 1627 med 14 af sina
kanoner till Elbing, och sex af dem begagnades af
Gustaf Adolf framför Wormditt samma år.
Gustaf Adolfs slagordning, sådan som den visade sig
i det tyska kriget var uppstäld i brigader, och
sqvadroner på tvänne, stundom trenne, träffen,
hvilka utmärkte sig derigenom att de voro tunna,
men tätt slutna. Mellan hvardera träffen var ett
mellanrum af 4 till 500 alnar. Fotfolket, såsom
utgörande slagordningens kropp, stod i midten och
hade på ömse sidor om sig rytteriet, hvilket utgjorde
liksom armarna till kroppen. Fältartilleriet stod
framför midten eller bröstet, det lätta artilleriet
framför de afdelningar, hvilka i slagordningen buro
namnet brigader. Mellan rytterisqvadronerna uppstäldes
musketerareafdelningar af högst 200 man, hvilka
med sin eld skulle afhålla det fiendtliga rytteriets
anfall. Bakom den första träffen stod ofta en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
