Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reserv af musketerare och ryttare. I den andra träffen
var vanligen rytteriet svagare. Meningen med denna
andra linie var att hafva en förfogelig styrka för
tillfälliga behof, förnämligast till verkställande
eller förekommande af kringgående rörelser.
Något afgörande inflytande på stridens gång hade
icke denna andra linie, lika litet som fotfolket
i allmänhet. Hufvudvapnet var rytteriet och
det afgjorde slagtningens öde. Segrade detta, så
segrade vanligen äfven fotfolket; besegrades det och
flydde, så måste fotfolket följa med eller öfvergafs
det och nedhöggs. Derför låg det så mycken vigt på
rytteriets styrka och kraft. I allmänhet är snabbhet
och lättrörlighet de utmärkande dragen för Gustaf
Adolfs slagordning så väl med afseende på rytteriet
som fotfolket och det lätta artilleriet. I dessa
stycken vann också hans snille en afgjord öfvervigt
öfver sina motståndare. Vi skola lättare se detta, om
vi kasta en blick på de särskilda vapnens uppställning
och stridsordning.
Det svenska rytteriet uppstäldes efter sqvadroner
på 4, men i tyska kriget på 3 led. Mellanrummet
mellan hvarje rote var 2 alnar och mellan hvarje
led 6 alnar. Dess stridssätt utmärktes genom den så
kallade choquen eller att i sträckridt utan föregående
eldstrid anfalla sin fiende. Gustaf Adolf insåg,
att rytteriets egentliga styrka låg i anfallets
kraft och hastighet och tillät derför blott första
ledets karlar att, först när de fingo se hvitögat på
fienden, afskjuta en pistol. Sedan skulle de i galopp
på 60 stegs afstånd rusa på fienden med framsträckta
värjor. I handgemänget hade de befallning att först
och främst nedsticka fiendens hästar, då ryttarne i
sina tunga och oviga rustningar skulle blifva ett
lätt byte. Detta stridssätt skänkte mycken framgång,
och det svenska rytteriet blef snart på sin tid det
yppersta i verlden.
Fotfolket stod uppstäldt efter brigader, i medeltal
uppgående till en styrka af 1,500 till 2,000 man
och bestående af ett eller flera regementen,
allt efter dessas storlek. Indelningen i brigader
skedde vanligen först när man väntade strid,
men när man under långa tider låg under fiendens
ögon, afbidande striden, så blef brigadindelningen
stadigvarande. De fingo namn efter den äldsta
regementsbefälhafvaren. En sådan brigad hade följande
uppställning: främst stodo 216 pikenerare jemte
allt högre befäl; der bakom 96 musketerere, hälften
bakom hvardera af pikenerareafdelningens flyglar,
och bakom dessa ytterligare 96 musketerare,
på samma sätt fördelade. På hvardera sidan om dessa
stod en afdelning af 216 pikenerare samt slutligen på
hvardera flygeln 192 musketerare. Framför den främsta
pikenerareafdelningen stod det lätta artilleriet. Den
sålunda uppstälda brigaden liknade en bastion med
sina kurtiner, och hela slagliniens brigader påminte
om en fästning.
Vanligen var afståndet mellan hvarje man 1 1/2 aln
och mellan hvarje led 3 alnar, men, när rotar och
led slötos, 1 aln mellan de förra och 2 alnar mellan
de senare. I striden voro sannolikt rotar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
