Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i striderna om dessa land, när med den nya tiden de
gamla banden brusto och Svärdsorden upplöstes. Gamle
konung Gustaf vakade med skarpt öga på hvad
som tilldrog sig inom Sveriges omgifning, och
naturligtvis i första rummet på den af grannarne,
som den föregående tiden lärt honom mest att frukta,
nemligen Danmark. Det var också Danmarks uppträdande i
Estland som i den gamle konungens sista dagar förmådde
honom att afvika från sitt fasta beslut att icke
»sträfva efter ovissa ting», och som förestafvade
brefvet till den siste härmästaren, hvari det hette,
»att konungen icke ville hafva någon, hvem helst
det vore, med undantag af härmästaren och orden,
till granne i dessa länder, skulle äfven hela hans
rike derför sättas i fara.»
Derför kan man säga, att dessa ordens länder utgöra
för dessa tider medelpunkten i den nordiska jemvigtspolitiken.
I det nordiska statssystemet, hvartill hörde de tre
germaniska rikena Sverige, Norge och Danmark samt de
två slaviska Ryssland och Polen – i detta statssystem
var vid den nyare tidens början Sverige det svagaste
och minst framstående. (Norge hade redan försvunnit
ur de sjelfständiga staternas antal och uppgått i
Danmark). Men detta föga betydande Sverige uppträdde
på andra sidan Östersjön, och ur de blodiga krig,
der Ryssland, Polen och Danmark sletos om rofvet
efter ordensriddarne, gick Sverige som segrare. De
lyckliga strider, som Gustaf Adolf utkämpade så väl
med Ryssland som med Polen, insatte Sverige i en helt
annan maktställning än förut, fastän det ännu saknade
de landskap, som utestängde det från vesterhafvet
och från Öresund.
Polen var redan då svagt, och genom Sigismunds
oklokhet att icke gifva efter för verkligheten utan
hålla fast vid en inbillning, drog han öfver sitt rike
det olyckliga kriget med Sverige. För att betrygga sig
för den ständigt hotande faran från detta rike synes
Gustaf Adolf hafva umgåtts med tanken att afsätta
Sigismund och uppsätta en ny konung på Polens tron,
antingen Bethlen Gabor, fursten i Siebenbürgen, eller
någon af de polske store. I detta rike funnos ock
partier, som kunde underlätta en sådan plan. Ej blott
med afseende på tronföljden inom konungaätten funnos
sådana, i det att drottning Constantia, understödd af
de andlige, ville upphöja Sigismunds yngre son Johan
Casimir, de verdslige ständerna deremot den äldre,
Uladislaus, utan äfven Lithauen, som från att vara
ett sjelfständigt rike blifvit förenadt med Polen
genom stamfadern till det jagelloniska konungahuset,
hvilken var en lithauisk furste, var på väg att eller
kunde lätt bilda ett parti för sig, hvarigenom Polen
varit splittradt i tvänne hälfter.
Efter drottning Constantias död blef Uladislaus,
hvars personliga egenskaper och krigiska förtjenster
gjorde honom allmänt älskad, vald till sin faders
efterträdare. Afundsjukan mellan de polske store,
som icke ville tillåta någon af derag egen krets
att uppträda på tronen, var må hända den förnämsta
driffjedern att bibehålla denna inom Wasahuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
