Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfver Ost-Preussen egde, enligt hvad redan nämndt är,
Polen länsrätt, allt sedan freden i Thorn 1466 eller i
verkligheten allt sedan 1410. Det fortfor emellertid
att vara ordensland, ehuru ordensmästaren tog landet
som län af Polens konung, ända till 1525. Då var
sedan år 1511 en markgrefve af Brandenburg, Albrekt,
ordenshögmästare. Han antog reformationen, aflade
sin ordensdrägt och förvandlade med bifall af sin
frände, konung Sigismund i Polen, ordenslandet till
ett verldsligt hertigdöme, hvilket fortfarande var ett
län under Polen. Med hans son Albrekt II utslocknade
hans ätt 1618, och då kom Ost-Preussen till kurfursten
af Brandenburg, hvilken äfvenledes tog det som län
af Polen.
Albrekt II hade tvänne döttrar, af hvilka den ena var
gift med kurfursten Joachim Fredrik (död 1608) och den
andra, Anna, med dennes son Johan Sigismund. Denne
senare var det, som vid hertig Albrekts död 1618
tillträdde Ost-Preussen. Vi känna honom af det
föregående, liksom hans kraftfulla och beslutsamma
kurfurstinna. Johan Sigismund dog redan 1619 och
efterträddes af sin son Georg Wilhelm. Denne furste
är oss redan bekant från berättelserna om kriget med
Polen. Vi återkomma till honom här nedan, då vi skola
öfverblicka de tyska furstarne.
Utsigten af Sveriges maktställning i förhållande till
sina grannar österut är i allmänhet ljus. Motsatsen
inträder med afseende på grannen i vester.
Danmark var vid den nyare tidens början den mäktigaste
af den germaniska nordens stater. Det var under
medeltiden liksom representanten för dessa stater gent
emot det öfriga Europa, och de Oldenburgska konungarne
allt ifrån Christian I till den, som nu regerade,
uppgåfvo aldrig tankarne på att verkliggöra hvad de
med insättandet af Sveriges tre kronor i det danska
riksvapnet ville beteckna. Det sist slutade kriget
med den för Sverige dryga bördan af Elfsborgslösen
syntes också visa, att Danmark häfdat sin gamla
maktställning.
I Christian IV, som sedan faderns död 1588 var
Danmarks konung, räknar detta land en af sina
yppersta konungar. Gustaf Adolf satte honom till
och med högst bland alla samtida regenter och hade
blott den anmärkningen att göra, »att han var för
nära granne.» – »Att mycket af hvad han företog
sig misslyckades, kan icke förringa hans beröm» –
säger en dansk historieskrifvare – »ty det grundade
sig antingen på ogynsamma tidsomständigheter, öfver
hvilka han icke rådde, eller på adelns lumpenhet,
som föredrog egen fördel framför det gemensamma
bästa. Han lifvades af en djup känsla för sina pligter
som konung och af en lefvande kärlek till det folk,
han var kallad att styra. Få konungar hafva liknat
honom i den outtröttliga verksamhet, hvarmed han
omfattade alla statens angelägenheter, de minsta
som de största. Han var rättfram i sitt väsende och
umgicks med alla både höga och låga, gudfruktig,
rättrådig, i högsta grad personligen tapper, en
dugtig härförare och ännu större amiral. – Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
