Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges grannar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I Holstein, som är ett län af tyska riket, föres,
så väl som i Sleswig, Stormarn och Ditmarsken,
regeringen skiftesvis af konungen i Danmark och
hertigen i Gottorp, hvar sitt år, och har konungen
lagt vid Elben fästningen Glückstadt att tvinga
Hamburg såsom ett bihang till Holstein. Folket är väl
beqvämligt till krig, men icke synnerligen tillgifvet
Danmark; äro ock åtskilliga missnöjen mellan den
danska och den holsteinska adeln, efter den senare,
som dock njuter härliga privilegier, ej kan blifva
använd i Danmark.»
Af denna redogörelse för de danska förhållandena
framgår – utom ett öfvermåttan utpregladt adelsvälde
och deraf följande temligen allmänt missnöje hos
de lägre folkklasserna – att i gränsprovinserna,
från Norge allt igenom till Holstein och Ditmarsken,
ett mer eller mindre starkt missnöje var rådande,
något som vi icke kunna underlåta att anmärka, då det
utgör en så bjert motsats till de svenska, med svärdet
eröfrade gränsprovinserna, der man i allmänhet finner
ifrån första stunden en stor belåtenhet rådande med
det svenska väldet.
Mellan danskar och svenskar rådde sedan långliga
tider ett hat, som genom det sista kriget ännu
mera ökats. Det borde, tycker man, hos segraren
hafva varit mindre än hos den besegrade, som alltid
fallet är; men så var det icke. I danskens tanke låg
alltid drömmen om de tre kronorna och skymde bort
verkligheten, och när denna dock till slut efter
Sveriges sagolika framgångar på andra sidan hafvet
måste försvinna, inträdde hatets frände afunden och
gjorde stämningen bitter och fiendtlig.
Äfven hos ädla sinnen, hvilka kunde fatta och värdera
stora egenskaper, visade sig dessa känslor. Konung
Christian sjelf ådagalade vid många tillfällen,
oaktadt all yttre artighet, en hardt nära ängslig
noggrannhet om sin värdighet gent emot den svenske
konungen, såsom då han, när Johan Skytte på sin
beskickning till Köpenhamn ett par år efter freden i
Knäröd, anhöll å sin konungs vägnar att, efter hvad
det heter i hvardagslag, de båda konungarne skulle
dricka brorskål med hvarandra, svarade, sedan han
derom öfverlagt, att han var villig dertill, men att
Gustaf Adolf först skulle helsa honom för broder,
sedan ville han helsa honom för broder igen. Man kan
liksom följa skalan af känslornas stegrande i mån
som svenskarnes framgångar tilltogo.
Ett bref från Gustaf Adolf till rikskansleren är i
detta afseende både upplysande och märkeligt. Det var
i början af år 1629, således sedan Gustaf Adolf genom
en rad af lyckliga strider stadgat sitt fältherrerykte
och visat, hvad han med Sveriges makt var i stånd
till. Han hade sammanträffat med konung Christian i
Ulfsbäcks prestgård och befann sig då på återresan
derifrån i Jönköping, då han i ett postskriptum till
rikskansleren omtalar mötet och anledningen till
detsamma på följande sätt:
»Jag skref i mitt bref, att jag undfår edra bref
på resan; så skulle jag väl berätta eder orsaken
till samma resa, om jag visste henne, men efter jag
den sjelf ej vet, tror jag, att I ock den icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
