Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- De protestantiska makterna. Frankrike
- Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Richelieu dog 1642 och Ludvig XIII året derpå, då hans
son Ludvig XIV blef konung, och en ny kardinal med
namnet Mazarin[1] tillträdde regeringen, något som
vi här må nämna, då slutpunkten för det trettioåriga
kriget infaller under deras tid.
Tyskland.
Tyskland, hvars gränser i öster och söder för denna
tid voro desamma som nu, utom det att Schweiz till
namnet hörde dit, omfattade i vester stora landskap af
det nuvarande Frankrike, såsom Elsass och Lothringen,
hvarförutom Nederländerna och Franche Comté, ehuru
de nu voro närmare förenade med Spanien och kallades
spanska biländer, lågo inom den tyska gränsen. I norr
begränsades landet af Östersjön och Nordsjön samt den
lilla Eider-floden, som skiljde det från Danmark.
Det stora riket lydde under ett enda öfverhufvud,
kejsaren, hvilken var den förnämste fursten i
verlden och såsom sådan vid flera tillfällen gjort
sin myndighet gällande öfver Danmark. Men Tyskland
var det oaktadt blott till namnet ett enda rike. Det
hade sönderfallit i en mängd större och mindre delar,
kurfurstendömen, hertigdömen, erkebiskopsstift,
biskopsstift, fria riksstäder o. s. v., hvilka alla
under tidernas lopp lefvat sig in i ett oberoende
af hvarandra och af det hela, så att till slut
endast det gemensamma språket blef föreningsbandet
dem emellan. Det gick mot slutet af medeltiden ända
derhän, att man valde den oansenligaste, den hvars
makt man minst behöfde frukta, till kejsare, blott
för att få så mycket friare händer i sitt sjelfsvåld.
Men detta hade till följd, att de sålunda valde sökte
genom förvärfvande af s. k. arfländer förskaffa
sig den makt, som förhållandena kräfde, men som
deras höga värdighet icke skänkte dem. Så började
stamfadern för den ätt, som allt sedan 1438 innehade
kejsarvärdigheten och som fått sitt namn efter
honom, Rudolf af Habsburg, så fort han blifvit vald
till kejsare, att se sig om efter större enskilda
besittningar, och han förskaffade sig ock Österrike,
Steyermark och Krain samt det s. k. Främre Österrike,
hvarmed menades en mängd ströbesittningar i Sydvestra
Tyskland. Härtill kommo kort derefter Kärnthen och
Tyrolen.
Bland kejsare af detta hus hafva vi i det föregående
vid flera tillfällen omnämnt Maximilian I och Carl
V. I deras dagar utvidgades de habsburgska arfländerna
högst betydligt, nemligen med Nederländerna och
Franche Comté samt med Castilien och Arragonien
på den pyreneiska halfön och det senare landets
biländer i Italien: Neapel, Sicilien och Sardinien,
hvartill ytterligare kommo Milano och (under Carls
son Filip II) Portugal. Carls broder Ferdinand
blef äfven genom arf konung i Ungern och Böhmen.
[1] Läs: Masaräng.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0230.html
