Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alla dessa länder kallades med ett gemensamt
namn de habsburgska. Vid Carl V:s afträdande
från det offentliga lifvet år 1556 delades de
mellan hans bror, Ferdinand, som fick de tyska
länderna, och hans son, som fick den pyreneiska
halfön Spanien, med dertill hörande biländer i
Italien och inom Tyskland, såsom redan nämndt är,
Nederländerna och Franche Comté. Från den tiden
skiljer man mellan den spanska och den tyska
linien af huset Habsburg. De båda linierna, som
voro förenade ej blott genom slägtskap, utan äfven
genom religion, bestämdes af samma politik och
utgjorde kärnan i det katolska Europa. Den spanske
Filip II var på sin tid Europas mäktigaste furste. Men
Spanien sjönk snart från sin storhet. Dess konungar
förvekligades och dess folk likaså, och det till
följd af så väl verldslig som andlig despotism. Efter
Filip II flyttades så att säga tyngdpunkten inom den
katolska verlden från den spanska linien till den
tyska.
Mathias hette den kejsare, under hvilken det
trettioåriga kriget började, men han dog redan 1619
och efterträddes af kejsar Ferdinand II, som var
sin tids mäktigaste furste. Vi böra om honom vara
något utförligare, enär han under det krig, hvari
Sverige nu skulle komma att deltaga, var Gustaf Adolfs
förnämste motståndare.
Ferdinand II var en sonson till den ofvannämnde
Ferdinand I, Carl V:s broder, liksom ock var fallet
med kejsar Mathias, så att Ferdinand II och han
voro syskonbarn. Innan han blef utvald till kejsare,
var han erkehertig af Steyermark, Kärnthen och Krain
samt konung i Ungern och Böhmen. Han hade från sitt
tolfte år uppfostrats af Jesuiterne i Ingolstadt[1],
hvilka derstädes hade ett ryktbart kollegium, och
der fick han insupa läror, som icke blott gjorde honom
för hela sin tid till en lekboll i Jesuiternes händer,
utan äfven ingåfvo honom den mest afgjorda afsky
för de nya lärorna. Protestantismen hade i hans ögon
hvarken religiöst eller politiskt berättigande. Det
var helt enkelt ett förnyande af de gamla kätterierna,
som måste tillintetgöras med hvilka medel som helst.
Han blef således genom uppfostran af själ och hjerta
oupplösligt tillgifven den katolska läran, och
hans gudsfruktan var enligt tidens anda sträng. Han
drog icke i betänkande att köra ihjel hästarne för
sin vagn för att icke komma för sent till vespern
(aftonsången), och man såg honom under en af dessa
regnskurar, hvilka pläga drifva en hvar inom hus,
vandra i procession från slottskapellet i Wien
till S:t Stefanskyrkan med nedslagna ögon och
händerna sammanknäppta under den genomvåta kappan,
under det att brättena på hans hatt hängde honom i
ansigtet och vattnet strömmade ned utför halsen. Han
plägade säga, att det funnes ej en bättre bastion
framför en fästning än en kyrka, som vore helgad
åt jungfru Maria, och, ehuru han betraktade sig
sjelf såsom krigsherre, förklarade han den allra heligaste
jungfrun, Guds moder, såsom krigets högsta ledare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
