Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
insmyga sig i sina besittningar. Men dermed nöjde
han sig. Han förföljde aldrig någon för religionens
skull. Såsom härförare utmärkte han sig icke, ehuru
han hvarken saknade tapperhet eller förmåga. Men det var
visheten i hans styrelse, öfverlägsenheten i ordnandet
och skötandet af hans inkomster, den klokhet och det
tålamod, som han utvecklade i att afbida, bereda
sig på och begagna sig af det gynsamma ögonblicket –
det var detta, som fäste allas blickar på honom.
Också var det vid Mathias’ död fråga om att välja
honom till kejsare. Tre protestantiska kurfurstar
erbjödo honom sina röster, och det skulle icke,
säges det, hafva varit svårt för honom att vinna de
öfrige. Men hans egen klokhet och försigtighet, jemte
den påflige nuntiens och det spanska sändebudets
ränker, förmådde honom att sjelf motsätta sig sitt
val. Han förblef sedan troget på den valde Ferdinands
sida. Men derför glömde han icke sin ställning som
tysk riksfurste. Han höll i allmänhet strängt på de
furstliga rättigheterna gent emot rikets öfverhufvud,
och ehuru han sjelf mottog af kejsaren en
betydlig utvidgning i land och värdighet, hvarom här
nedan, satte han sig på det ifrigaste emot att förse
de katolska fältherrarne med indragna länder och
antog sig med värme de förjagade furstarnes sak,
fastän de icke bekände sig till den katolska läran.
Till det katolska Tyskland hörde för öfrigt
Lothringen och de tre andlige kurfurstarne af Maintz,
Trier och Cöln samt erkebiskopen af Saltzburg,
vidare en mängd biskopsstift, abbotstift, grefskap
och herrskap, hvilkas innehafvare dock icke intogo
någon synnerligt framstående plats[1].
I det protestantiska Tyskland, hvartill i Sydvestra
delen al landet hörde Baden och Würtemberg, samt
norr om dessa Kur-Pfaltz, intog det sistnämnda
landet vid denna tid ett framstående rum. Den
regerande kurfursten hette Fredrik V. Han
var mycket olik hufvudmannen för den yngre
wittelsbachska grenen, den baierska hertigen,
saknande dennes beräknande klokhet och ihärdighet;
men han var af ett glädtigt lynne, rask och
hurtig. Han bekände sig till den reformerta läran.
Hans sköna och högsinta gemål, Elisabeth, hade genom
dessa egenskaper ingifvit en af norra Tysklands
protestantiska furstar, Christian af Braunschweig,
en sådan kärlek och beundran för sig, att han,
när olyckan drabbade Elisabeth, drog ut i fält
att strida och dö för henne mot katolikerna.
Det var en kärlek på gammalt riddarvis, och
Elisabeths handske prydde hans hjelm. För öfrigt var
hertig Christian af ett öfvermåttan häftigt lynne,
den vildaste krigare på sin tid.
Han och hans vapenbroder grefve Ernst af Mansfeld
togo en liflig del i begynnelsen af det trettioåriga
kriget. Tappre voro de båda, den senare vida mera
skicklig och ihärdig. Aldrig var motgången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
