Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upproret i Böhmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade den häftige herren uttalat orden, förr än några sprungo fram och fattade uti Martinitz samt kastade ut honom genom fönstret. Slavata blef härvid förskräckt och ville rädda sig genom flykten, men grefve Thurn märkte det och fattade honom i armen samt öfverlemnade honom att undergå samma öde som hans medbroder. Så gick det ock med skrifvaren, men de öfrige rådsherrarne sluppo undan med förskräckelsen. Till de utkastade herrarnes lycka låg nedanför fönstret en gödselhög, hvari de föllo, så att de icke skadade sig, ehuru fönstret, hvarifrån de nedstörtade, befann sig i slottets tredje våning.
Med denna våldsamhet började den rad af händelser, hvilka tillhöra det trettioåriga kriget.
Vid den gamle kejsarens hof uppstod stor bestörtning, när underrättelsen om hvad som tilldragit sig i Böhmen dit anlände. Kejsarens förtrogne, den gamle kardinal Klesel, såg Hussiterkrigets faror för sina ögon och tillstyrkte foglighet. Han hoppades ännu kunna bibehålla freden. Men detta var alldeles icke Ferdinands mening, som tvärtom gladde sig att hafva fått en laglig anledning att med våld undertrycka de hatade protestanterna. Han bedref derför sakerna så, att kardinal Klesel en vacker dag förklarades för huset Österrikes fånge. Med honom föll, kan man säga, den siste bäraren bland katolikerne af den förflutna tidens likställighetsgrundsatser mellan dem och protestanterne. Reaktionen trädde fram med skoningslös kraft, och Ferdinand var reaktionens förste man. Kejsar Mathias öfverlefde icke länge sin minister. Han dog 1619, och nu trädde Ferdinand i spetsen för de habsburgska arfländerna.
Kriget var oundvikligt. Underrättelsen att krigsfolk antågade från Nederländerna för att i arfländerna bana väg för reaktionen och äfven betvinga de ständernas rättigheter, som Ferdinand kränkt, väckte i Böhmen medvetandet om ständernas makt. De beväpnade sig, och grefve Thurn ryckte i mediet af April 1619 i fält. Schlesien och Mähren förenade sig med Böhmarne; alla ville stå som en man i striden för sin tro och sina politiska rättigheter – alla utom öfverstarne och de högre officerarne, hvilka kände sig förbundne att lyda kejsaren såsom krigsherre. Framför andra var detta fallet med den sedermera så ryktbare Wallenstein.
Denne tillhörde en gammal böhmisk herreslägt, men en gren, som icke var förmögen, utan lefde ett indraget lif på ett adligt slott. Fattigdomen hindrade dock icke att de anspråk, som medfölja en gammal och ansedd slägt, lefde i all sin styrka hos invånarne på det ensamma slottet. Albrekt Wenzel Eusebius von Waldstein, vanligen kallad Wallenstein, var född å godset Hermanü i Böhmen 1585 samt tillhörde genom härkomst och födelsebygd protestanterne, men efter sina föräldrars tidiga död hade han genom en af sina morbröder erhållit undervisning på dennes slott och derefter blifvit genom en annan morbroder flyttad till jesuitskolan i Olmütz. Härigenom förändrades ynglingens hela lefnadsriktning, hvarigenom han sedermera, efter att hafva besökt universitetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
