Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Upproret i Böhmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Padua i Italien och kommit till det kejserliga hofvet, stälde sig först vid Mathias’ och sedan vid Ferdinands sida emot sina landsmän.
Till denne senare kom han i spetsen för en af honom sjelf uppsatt trupp, då denne råkat i krig med Venedig. Den unge Wallenstein hade genom erkebiskopens af Prag bemedling blifvit gift med Lucretia Nekyssowa von Landeck, visserligen ett fruntimmer af redan framskriden ålder, som snart dog, men med en ansenlig förmögenhet. Denna använde Wallenstein på det uppgifna sättet. Han var både äregirig och praktälskande, men derjemte god hushållare, så att han, när tillfället att stiga i makt och anseende erbjöd sig, egde medel i sin hand att begagna sig deraf och visa sig i all sin glans.
Nu, när grefve Thurn i spetsen för sin här drog söderut, var Wallenstein med. Men han tog parti för kejsar Ferdinand, och då han ej kunde förmå något öfver hären och icke kunde foga sig efter ständernas vilja, tog han hastigt sitt beslut. Han flydde med krigskassan till kejsaren. Denne såg i Wallensteins beteende ett bevis på trohet och hängifvenhet, men hos sina landsmän sjönk han mindre genom sitt affall från deras sak än genom denna handling, öfver hvilken hvarje ädling skulle rodna.
Sådan är begynnelsen af den mans historia, vilken utgör ett vigtigt kapitel i det trettioåriga kriget.
Böhmarnes tåg söderut gälde Wien, der allt darrade utom Ferdinand sjelf, som förklarade, att han förr ville gripa till tiggarstafven än gifva efter för de upproriske, och just när faran var som störst ankom förstärkning under Boucquoi. Främst i denna här tjenade 1,000 af Wallenstein i Nederländerna värfvade kyrassierer, och de anses i väsentlig mån hafva bidragit till den seger, som kejsaren vann. Det var i spetsen för dessa kyrassierer som Boucquoi skingrade grefvens af Mansfelds rytteri, en trupp som hade ropet för sig att vara den bästa i Böhmen. Oaktadt segern var dock Ferdinands belägenhet ganska svår, enär i hjertat af hans länder, i sjelfva Österrike och Wien, fienden hade en mängd anhängare. Och ännu värre blef det.
I Oktober nalkades grefve Thurn åter Wien, denna gång i förbund med den siebenbürgske fursten Bethlen Gabor. På Wien-bryggan stötte de tillsammans med de kejserlige, hvilkas ställning var ytterst ofördelaktig, enär höjderna och skogarne rundt omkring voro intagna af fienden, som ständigt erhöll förstärkning. Genom att uppkasta en skans lyckades de kejserlige hålla fienden på afstånd, tills öfvergången öfver floden hunnit verkställas. Här såg man Wallenstein hålla stånd med sitt regemente mitt under den starkaste kanonelden.
Det var emellertid mindre vapnen, som denna gången afgjorde saken till Ferdinands förmån, än de allmänna förhållandena i Europa.
Emellan dessa tvänne anfall på Wien ligga två tilldragelser av den största vigt, ett konungaval i Böhmen och kejsarvalet. Böhmarne valde på ett riksmöte i Prag den 27 Augusti 1619 kurfursten af Pfaltz,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
