Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Det inbördes kriget i Tyskland
- Begynnelsen af det danska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men dermed var makternas jemnvigt i Europa
bruten, och denna fara kunde ingen se med lugn.
Nu öfverlades, skrefs, underhandlades mellan länderna
rundt omkring de habsburgska makterna, och i tvänne
stora anlopp uppträdde motståndet och lyckades till
slut reda ifrån sig faran. Först var det England och
Danmark, så Sverige och Frankrike, som framträdde
för att verkliggöra motståndsplanerna.
Så följde på de tyska äfventyrarnes krig, anknytande
sig till detsamma, det danska.
Begynnelsen af det danska kriget.
Det gälde att få en anförare i det krig, som nu
tillrustades mot kejsaren. Blott tvänne furstar
kunde komma i fråga; de voro konungarne af Sverige
och Danmark. Båda insågo den fara, som hotade från
kejsarens sida, om han underlade sig Tyskland och
vunne fast fot vid Östersjön, och borde derför vara
villige att gripa saken an. De besöktes af sändebud
från England, Holland och Frankrike. Men Gustaf
Adolf var sysselsatt i Polen, och hans folk var
uttröttadt af de långvariga krigen, då deremot
Christian och danskarne haft att glädja sig åt en
tioårig fred. De vilkor, som Gustaf Adolf uppstälde
för att han skulle kunna deltaga i kriget, blefvo
derför svårantagligare än Christians.
Gustaf Adolf skref till Christian derom, och sedan
denne beslutat sig för kriget, förklarade han sig
villig att samtidigt med konungen i Danmark föra
kriget, så att kejsaren skulle anfallas af tvänne
härar på en gång, ett förslag som enligt Gustaf
Adolfs egen uppgift utgått från prins Moritz af
Oranien. Konung Christian hade naturligtvis intet
deremot, men saken strandade på hans anspråk,
att Gustaf Adolf skulle stå under hans befäl. Det
engelska sändebudet i Köpenhamn yttrade till Gabriel
Oxenstierna, som befann sig der på en beskickning,
att konung Christian sagt, »det han, om det skulle
komma till något sammandrabbande med kejsaren, ville
ingen bättre begära till sekund än Gustavum». Då
engelsmannen omtalade yttrandet såsom ett intyg
på den välvilja, Christian hyste för Gustaf Adolf,
utgör det ett bevis på de tankar, som dvaldes inom
det danska och det dermed befryndade engelska hofvet
rörande båda konungarnes höghetsställning.
Den svenske konungen ville naturligtvis icke vara
den danskes »sekund», utan sjelf vara sin krigshärs
högste befälhafvare. I sammanhang härmed och såsom
belysande samma sak må vi anföra ett yttrande af Adler
Salvius, hvilken sjelf af Gustaf Adolf begagnades
i dessa underhandlingar. Han säger i ett bref
till Anders Lilliehöök af år 1646: »Sedan Holland,
Frankrike och England i sju år arbetat med konungen
i Danmark, att han skulle gå i krig mot kejsaren,
var intet argument så mäktigt, som när de funno på
att sända det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0248.html
