Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppträdandet var i viss mån zigenarlikt. Mångfaldiga
våldsamheter begingos, men man gör Wallenstein
orätt, om man tror att han icke ville upprätthålla
ordning. Det var hans vilja, att borgare och
jordbrukare skulle kunna bestå vid sidan af soldaterna,
och han drog försorg om, att utsädet för det kommande
året kunde ske.
De vanliga föreställningar, man gör sig om
Wallenstein, äro i mycket öfverdrifna. Han var
en ovanlig man, på en gång djerf och beräknande,
stolt, ärelysten och i viss mån vidskeplig, dock
icke så, att han förblindades för den lefvande
verkligheten. Den obändiga vildhet, som utmärkte
hans barndom och ynglingaålder, yttrade sig äfven
stundom i mannaåren och sedan. Olycklig var den,
som väckte hans vrede; han kunde då icke beherska
sig sjelf, utan var liksom uppfyld af raseri och
slog omkring sig. Man lät honom rasa, tills det var
förbi. Wallenstein var sjelf medveten derom och
sökte undvika anledningar, som framkallade sådana
utbrott. Äfven i hans tal uppenbarade sig häftighet,
och en hvar, som kom i hans närhet, plågades af hans
nyckfulla, frånstötande och våldsamma väsende. Han
kallades ock det vildaste odjur, som Böhmen burit,
men äfven den störste krigshöfding, hvars like verlden
ännu icke sett.
Till sitt yttre var han lång och mager; uttrycket
i hans anlete var både manligt och klokt. Hans
ansigtsfärg var gulblek; under den höga, djupt fårade
pannan framblickade ett par små, glänsande, sluga
ögon. Han blef tidigt gammal; redan, när han var
fyrtio år, började håret gråna. Han plågades mycket
af podager. Under de sista åren såg man honom blott
med möda röra sig, stödd på sitt spanska rör och vid
hvarje steg seende sig om. Vid universitetet i Padua
hade han tillegnat sig den bildade verldens skick. Han
intog högeligen hofdamerna i Berlin, då han en gång
besökte det kurfurstliga hofvet derstädes. Men han
hade under sina resor och särdeles i Italien fattat
smak för och inhemtat kunskaper i astrologien eller
stjerntyderiet. En stjerntydare i Padua förespådde
honom en lysande framtid, och äfven den store
astronomen Kepler dömde af stjernornas ställning
vid Wallensteins födelse – det var den 14 September
1583 – till hans ovanliga anlag, hans törst efter
ära och makt, hans trots och oförvägna mod, hvarför
han en gång skulle uppsvinga sig till hufvudman för
missnöjda, skaffa sig många och mäktiga fiender, men
för det mesta öfvervinna dem. I senare åren åtföljdes
Wallenstein ständigt af stjerntydaren Seni.
Äfven i den märkvärdige mannens omgifning finner
man samma motsatser mellan den största prakt och
enkelhet samt till och med ovilja för öfverflödiga
ceremonier. Hans hertigliga hof utgjordes af icke
mindre än 900 personer, deribland fyra kammarherrar,
tolf riddare och sextio pager. Dessa sistnämnde tog
han gerna ur förnäma slägter; de voro klädde i blått
sammet, på det präktigaste utstyrde med rödt och
guld. Så tog han ock gerna till kammarherre någon,
om hvilken han kunde säga, att han stått i kejserlig
tjenst. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
