Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lifvakt utgjordes af utvaldt folk med reslig växt och
vacker kroppsbyggnad. När han var på resor, åkte han
med sällskap på en lång rad af till större delen
sexspända vagnar.
Praktfulla slott, som den resande ännu beundrar, bygde
han i Prag, Gitschin, Friedland och Sagan. Om det
sistnämnda berättas det, att han velat göra det till
verldens åttonde underverk. Hans palats i Prag var
smyckadt med pelargångar, ljusa, rymliga, konstrikt
smyckade salar, hemligt dolda badrum och svala grottor
af droppsten samt i trädgården stora fogelburar i
österländsk stil och väl underhållna fiskdammar. I
stallet, som ensamt för sig var ett litet palats,
åto trehundra utsökta hästar ur marmorkrubbor. Bland
de ypperliga taflor, som prydde palatsets väggar och
förestälde hans bragder, såg man honom sjelf framstäld
som triumfator, dragen af fyra snöhvita hästar.
Men midt uti denna prakt, hvaruti ingen furste kunde
täfla med honom, hörde man honom ofta afbryta de tyska
sändebudens med långa utgjutelser om underdånighet
späckade tal, och han hånade de vördnadsbetygelser,
som vid denna tid voro brukliga vid det romerska
hofvet. I synnerhet var det, sedan han blifvit hertig
af Meklenburg, hvarom här nedan, som han utvecklade
denna prakt. Den hertigliga taffeln dukades hvarje
dag för hundra personer, men Wallenstein sjelf visade
sig sällan dervid och lefde i allmänhet måttligt.
Såsom naturligt var, tillhörde detta lysande lif
freden, under det att enkelheten och flärdlösheten
företrädesvis gjorde sig gällande på fälttågen och
i iägerlifvet.
Då åt han tillsammans med sina öfverstar, hyllande
den åsigten, att ingenting bättre förenar sinnena än
ett godt lag. Likväl fordrade han alltid tillbörlig
vördnad. Ingen fick visa sig i högqvarteret med
hästar eller hundar eller gå der förbi med klingande
sporrar. Deremot ville han icke blifva helsad, då han
gick genom lägret. Han höll strängt på lydnad från
de underordnades sida eller, hvad man med ett främmande
ord benämner, subordination. De minsta fel,
som en godtycklig beklädnad, bestraffades för att,
som han sade, förekomma större. Till och med furstar,
som tjenstgjorde under honom, fingo uppbära de
skarpaste tillrättavisningar, såsom en markgrefve
af Baden, »emedan han understått sig att företaga
sådant, som icke var befaldt». Likaså, när motsatsen
inträffade. »Jag vill ej tro» – sade han – »att en
af våra officerare glömt sig derhän att förakta våra
befallningar!»
Plundrande soldater hängdes på stället. Något
öfverseende i fråga om bestraffning af ett brott
ansåg Wallenstein som en förbrytelse, hvilken i
sin ordning borde straffas med lifvets förlust. Ett
fegt uppförande mot fienden var ett svårt brott i
Wallensteins ögon, och i motsats till den svenske
konungens krigslagar utstöttes den ur hären, som
vägrat att i tvekamp försvara sin ära.
På mod, sjelfkänsla och tapperhet satte han det
högsta värde och belönade dessa egenskaper med furstlig
frikostighet. Mången, som motsatte sig ett för hans
ära kränkande straff, vann hans gunst, och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
