Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Fortsättningen och slutet af det danska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fortsättningen och slutet af det danska kriget.
Christian IV började fälttåget 1626 med en styrka,
som, enligt hvad det uppgifves, utgjorde 6o,ooo
man, deruti inberäknadt hans bundsförvandters folk,
Mansfelds, Braunschweigs och Johan Ernsts af Sachsen
Weimar. Utsigterna voro icke ogynnsamma, när man
tager i betraktande dels det missnöje, som ännu glödde
under askan i de kejserliga arflanden och som i öfra
Österrike utbröt i uppror, dels den omständigheten,
att Bethlen Gabor, som nu gifte sig med en furstinna
af brandenburgiska huset, stod färdig att åter börja
fiendtligheterna. Ett lyckligt fälttåg skulle hafva
satt södra Tyskland och arflanden i stor fara.
De tvänne härar, som kommo honom till mötes,
nedslogo icke hans mod. Sjelf gick han vid det första
framtågandet i midten och hade Mansfeld till venster
om sig, medan Johan Ernst af Weimar till höger i
Westfalen räckte handen åt holländarne. Men Mansfeld
blef slagen af Wallenstein vid Dessaubryggan i April
1626, och detta nederlag vållade en rubbning i
konungens plan. Han måste nu samla alla sina krafter
på en punkt. En fara uppstod, att han derigenom
skulle draga öfver sig båda de fiendtliga härarna,
och för att förebyggt denna fans blott en utväg,
den att sätta Bethlen i rörelse.
Denne furste, som umgicks med planer att upprätta
ett vidsträckt rike, skildras såsom en väldig
uppåtsträfvande natur. Vän af bildning midt bland
ett folk, som stod på gränsen mellan det råa och
bildade Europa, underhöll han unge män vid tyska
universitet och inrättade en protestantisk högskola
i sitt eget land. Sjelf var han protestant af lif och
själ, har diktat en kyrkosång och tjugufem gånger
genomläst bibeln. Han var klok och omtänksam,
icke ens i slagtningens tummel öfvergåfvo honom
dessa egenskaper, och ännu i dag är han föremålet
för Ungrarnes beundran. Men lika villig han var att
draga svärdet, lika gerna stack han det åter i skidan,
när hans fördelar fordrade det. Såsom betecknande för
honom berättas det, att, när hans svåger, Christian
Wilhelm af Brandenburg, en gång begåfvade honom
med ett dyrbart venetianskt glasfat, lät han det
med afsigt falla i marken, och öfver de klingande
skärfvorna framräckte han ett vackert svärd, sägande:
»Detta brister icke, om det faller i marken!»
I April ingicks ett fördrag mellan Bethlen och
konung Christian, och med anledning deraf sändes
Mansfeld och Johan Ernst af Weimar att tillföra honom
hjelptrupper. De inbröto i Schlesien, och nu måste
Wallenstein lemna norra Tyskland.
Man befann sig nu midt i sommaren, och Christian
beslöt att utföra sin länge närda plan att gå
till Thüringen, der allt var färdigt att resa
sig vid hans ankomst, och derifrån intränga i de
frankiska biskopsdömena. Då mötte honom Tilly, som
fått förstärkning af wallensteinska trupper, och han
måste gå tillbaka mot Wolfenbüttel. I en dal vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:44:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/4/0254.html
