Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fortsättningen och slutet af det danska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nämnda Elisabeth, förklarade sig missbelåten med hans
och Mansfelds vapenbrödraskap.
Äfven denne stridsglade, slösande och lätttsinnige herre,
som aktade sitt lif lika litet som sina penningar, dog detta år,
det var ett par månader före Mansfelds död. Så att den protestantiska
saken så godt som samtidigt förlorade trenne af sina förnämsta fältherrar.
Nu stod konung Christian ensam och till det mesta
omgifven af främlingar, så väl hvad officerare
som manskap beträffar. Han kunde icke lita på dem,
och det hände att högt stående befälhafvare vägrade
att lyda konungens befallningar. Sedan Wallenstein
i juli 1627 skingrat den danska styrka, som stod i
Schlesien, samt intagit de slott och städer i detta
land, hvilka fallit i fiendens händer, och sändt de
eröfrade fanorna till Wien, der de buros i triumf
genom gatorna – vände sig han och Tilly gemensamt
mot Christian.
Denne måste draga sig tillbaka. Han föreslog
förlikning, men de fiendtlige generalerne uppstälde
sådana vilkor, att de ej kunde antagas. Då Christian
icke ens i sina tyska länder erhöll tillräckligt
understöd, måste han fortsätta sitt återtåg, hvarunder
han såg de främmande trupperna i sin här skingras
inför sina ögon. Hela regementen både till häst och
fot gingo öfver till de kejserliga.
Också blef följden den, att Wallenstein – ty Tilly
vände sig snart från Holstein till de fasta platserna
i Nedersachsen – öfversvämmade både Slesvig och
Jutland. Danmark hade varit förloradt, om det
icke haft sin af Christian skapade förträffliga
flotta. Dock hade denne konung nu svåra stunder,
då hans eget riksråd lade honom till last hans
nederlag, emedan kriget blifvit företaget utan dess
samtycke.
Emellertid erhöll Wallenstein en ny utmärkelse. Det
var vid hofvet i Wien fråga om, huruvida Danmark borde
bibehållas såsom sjelfständigt rike och Wallenstein
kunde såsom belöning för sina tjenster välja mellan den
danska konungakronan och det nordtyska hertigdömet
Meklenburg, hvars hertigar förklarades sitt land
förlustige, emedan de vid Christians sida kämpat
mot kejsaren. Men fältherren yttrade, att kronan
skulle han ej kunna bibehålla, utan han ville hålla
sig till det, som var säkrare.
Han mottog derför af kejsaren hertigdömet
Meklenburg och hade den för sin ärelystnad stora
tillfredsställelsen att på en sammankomst med
honom blifva uppmanad att betäcka sitt hufvud –
något som var en företrädesrätt för de tyska
furstarne i kejsarens närvaro. Han blef tillika
utnämnd till »general öfver de baltiska och
oceaniska hafven», en riksamiral att försvara det
tyska rikets rättigheter och skydda dess sjöfart.
Såsom sådan började Wallenstein fatta fast fot vid
Östersjön. I Wismar inlades kejserlig besättning,
Rostocks hamn spärrades – staden erhöll mot en
penningsumma muntligt löfte om förskoning ifrån
inqvartering – och hertig Bogislaus i Pomern
måste mottaga en kejserlig härafdelning, som kom för
att äfven der försäkra sig om kusten och hamnarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
